Det lär oss historien…

Om ni för en stund blundar och tänker på Historiska museet är det många av er som ser skelett, yxor, altarskåp och guldskatter framför er. Det är inte konstigt eftersom museets olika utställningar rymmer just sådana föremål.

Men historia är inte bara att förvalta föremål utan också en massa verb. Sådant som vi människor har gjort och gör och där varje berättelse blir till en egen arkeologisk utgrävning. För ett par veckor sedan invigde museet utställningen 100 procent kamp och den handlar om just kampen bakom förändringarna av Sverige. Om hur varje rättighet föregåtts av kamp, hur det bakom varje likhet inför lagen har funnits motståndare med makt och hjältar som gått före. Men utställningen handlar också om hur en rättighet som kan ges också kan tas tillbaka. I demokratibegreppets kärna finns nämligen risken för majoritetsförtryck blott en votering bort. Då kan majoriteten ta sig friheten att förminska, låsa in, stympa eller till och med mörda människor. Men det börjar sällan där.

Istället är det en hårdare retorik, en ekonomisk kalkyl och ett antal lagförslag som var för sig kan verka oskyldiga men som tillsammans kan ge fri lejd till det fullkomliga vansinnet. Så var det i Tyskland och så var det i Rwanda, två platser där helvetet öppnat filial och där hatet fått triumfera. Men det skedde övergrepp också här i Sverige. Det var här som skallar mättes, rösträtten graderades, kärlek förbjöds, de annorlunda steriliserades, pass stämplades och språket begränsades. Allt i demokratisk ordning och genomfört med hjälp av lärorna om rashygien och det statliga våldsmonopolet. Det som är demokratiskt beslutat behöver alltså inte vara moraliskt. Att berätta detta är angeläget för ett museum som har att förmedla hela vår historia och dessvärre är det lika viktigt när vi skriver nutidshistoria.

För det är nu som vi mer och mer börjar räkna människovärdet i pengar. Det är nu som populistiska, rasistiska och till och med öppet fascistiska partier gör comeback på gator, valaffischer och i regeringars sammanträdesrum.

I Polen gick det högerkonservativa partiet Lag och rättvisa till val på att beskriva flyktingar som snyltare och smittspridare. Som belöning fick man egen majoritet med 242 av parlamentets 460 platser. Med detta stöd i ryggen har man drivit kravet att landet skall återinföra dödsstraff, begränsat domstolarnas självständighet och inskränkt yttrandefriheten.

I Ungern har det kristdemokratiska Fidesz premiärminister Victor Orbán stängt gränsen för flyktingar, inskränkt friheten för medierna och försökt driva ut romerna ur landet.

I Österrike blev den nationalkonservative 31-åringen Sebastian Kurz nyligen landets genom tidernas yngsta förbundskansler. Som partiledare för Österrikiska folkpartiet har han lovat hårdare tag mot flyktingar och gett ministeransvaret för just de frågorna till sina vänner i det flyktingfientliga Frihetspartiet. 

I grannlandet har Schweiziska folkpartiet vunnit framgångar med valaffischer där en grupp vita får sparkar ut ett svart får från landets flagga och där minareter liknas vid missiler.

I Frankrike fick liberalen Emmanuel Macron tävla om presidentposten med Nationella Frontens partiledare Marine Le Pen. Partiet som tidigare varit kraftigt antisemitiskt har nu bytt syndabock till muslimer och vill stänga den franska gränsen helt för migranter.

I Nederländerna ställde sociologiprofessorn Pim Fortuyn muslimer mot holländsk liberalism.  Men efter att han 2002 mördades av en djurrättsaktivist har Geert Wilders och hans Frihetsparti tagit över stafettpinnen och lovat både slöjförbud, internering av marockaner och brända koraner.

När italienarna gick till valurnorna häromveckan gick konservativa Forza Italia ihop med nyfascistiska Italiens bröder och partiet Lega som profilerat sig mot EU, muslimer, asylanter och homosexuella. Efter en valrörelse där man hade självaste Mussolini på affischerna blev Lega alliansens största parti och söker nu premiärministerposten. 

Men man behöver inte gå över ån för mörka vatten. Sverigedemokraterna, med rötter i den öppet rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt har sedan länge ett tvåsiffrigt stöd i väljaropinionen. I grannlandet Norge har högerpartiet och liberalerna just bildat en andra regering med invandringskritiska Fremskrittspartiet medan Dansk folkeparti valt att stå utanför Danmarks regeringar men ändå påverkat både högerns och vänsters flyktingpolitik. Bland de senaste årens förslag från såväl liberal-konservativa som socialdemokrater kan nämnas möjligheten för polis att rycka ut flyktingars guldtänder, hårdare straff för brott som begås av människor från förorten och inrättandet av låsta flyktingläger utanför Afrikas kust.

Sist, men inte minst, har vi nazistiska Gyllene gryning som, trots att partiledaren drev valrörelsen från häktet, lyckats bli Greklands tredje största parti genom att lova ett Grekland rensat på mörkhyade och att man ville placera ut landminor vid nationsgränsen.

Det är dessa partier som i land efter land  i vår tid skördar valframgångar. De har olika rötter, språk och taktik men de är samma andas barn. De förenas i ett förakt för politisk korrekthet, feminism och hbtq. De liknar varandra i motståndet mot flyktingar i allmänhet och muslimer i synnerhet och medan somliga vill använda demokratin för att vinna stöd vill andra använda demokratin för att avskaffa densamma. Några är språkrör för populism, andra är den väpnade rasismens parlamentariska gren, men oavsett gör de sig till hatets arvtagare.

Vi har sett det förr men den här gången vet vad de går för och har facit i hand. Frågan är om de andra partierna vågar lära av historien istället för att lära av populisterna? Historia är inte bara gamla ben, yxor och guldskatter. Historien skrivs nu och vi gör det tillsammans. På vilken sida av historien vill du stå?