På en grundläggande punkt är vi faktiskt eniga. Alltför ofta rör sig debatten just nu om skillnader och motsättningar i tro och liv mellan kyrkor och enskilda kristna. Det finns då desto större anledning att understryka den växande enheten om dia-konins avgörande betydelse — både för kristenhetens och för världens framtid.

Den osjälviska tjänsten till medmänniskan betonas alltmer i folkkyrkans strävan att definiera sin roll och sitt ansvar i det sekulariserade samhället. Den lyfts ständigt fram som nödvändig komponent i de karismatiska kyrkornas strategiska analyser av tillväxtens förutsättningar. Och den är central i folkrörelsesamfundens samtidiga betoning av en allt öppnare gemenskap och konkret samhällsansvar.
Det har inte alltid varit så här. När skiljelinjen i den inomkristna debatten gått mellan dem som hävdat att den enskilda själens frälsning är det allt överskuggande och dem som betonat det kristna ansvaret för hela Guds skapelse, kom diakonin på mellanhand. Den personliga omvändelsen skulle ensam lyfta den förtappade ur synd och missbruk. Från den andra sidan sågs enskilda och frivilliga sociala insatser som isolerad välgörenhet, som till och med skulle kunna stå i vägen för riktig samhällsomvandlig.

Men vi har lärt oss att det här är en orimlig motsättning. Klara kyrka i Stockholms city är såväl mötesplats för den växande karismatiska och troskonservativa strömningen i Svenska kyrkan som ett härbärge för storstadens hemlösa. Ny Gemenskap några kvarter därifrån erbjuder både kravlös social gemenskap och plats för andakt mitt i misären samtidigt som man ställer radikala politiska krav.
När den stora samlade offentliga välfärdsapparaten visar sig ofullkomlig, ser vi också ett allt större politiskt intresse för den ideella sektorn som verkställare av socialpolitiken. Mitt i laddade motsättningar om vinstgivande privata välfärdsmodeller, verkar det finnas en bred samsyn om vikten av ideella verksamheter. Ibland finns inom kyrkorna själva en viss oro för att de ska bli ihjälkramade av statsmakternas välvilja om de får för stort ekonomiskt stöd för sina diakonala insatser (liksom för biståndsinsatser internationellt). Men samtidigt är det uppenbart att social verksamhet måste och ska kosta i ett välfärdssamhälle.

I dagarna offentliggör Sveriges kristna råd ett nytt material inför diakonins månad i september. Temat ska vara Utsatthet — en brist på möjligheter och materialet ska särskilt lyfta fram problem kring fattigdom och social utestängning.
Som kristna tror vi att Gud är de nederstas Gud, att Gud blev människa och gick in under mänsklighetens hårdaste villkor av förtryck och död, inte för att bli någon världslig härskare. I den kristna förkunnelsen finns både ett personligt och socialt budskap. I diakonin sker ett personligt möte människa till människa och vi förenas i arbete och bön. Om vi inte som kyrkor och enskilda kristna förmår betyda något för våra minsta, har det inte så stor betydelse var vi står i synen på bibel, ledarskap, moral eller samlevnad. Diakonin visar på samhörighet och gemenskap över alla konfessionella och dogmatiska gränser. ¶

ANDERS MELLBOURN