Väckelserörelsen var en del av det moderna genombrottet. Läsarna bidrog till att bredda och öppna det offentliga rummet för vanligt folk. Människor blev myndiga när de krävde rätten att själva få läsa och tolka Guds ord och vara med och fatta beslut. De skapade en folkligare modern kultur med böcker, tidningar och tidskrifter i stora upplagor. Att vara med i väckelsen var att vara med i hela omvandlingen av Sverige till ett modernt samhälle. Genom missionsintresset skapade de ett helt nytt brett folkligt engagemang och ansvar för människors väl och ve i annars helt okända länder.

Visst utvecklades också en frikyrklig subkultur. Den väldiga verksamheten, det nitiska företagandet och de personliga och känslosamt innerliga trosuttrycken väckte skepsis och åtlöje i den samtidigt framväxande kulturradikala pressen. Men att tro på Gud var i sig inget udda och väckelserörelsen var till sin början inte någon isolerad företeelse i samhällsutvecklingens marginal.

Det är huvudtesen i Gunnar Hallingbergs nyutgivna stor genomgång av väckelserörelsens tidiga kulturhistoria, Läsarna (ett avsnitt var återgivet i årets första nummer av Sändaren) Framställningen genomsyras av en optimism, ett självförtroende och en revanschlusta för en misskänd rörelse som smittar. Den borde bli en inspirationskälla nu när arbetet med en ny gemensamma framtidens kyrka går in i sina avgörande månader.

Det är en annan bild än det som blev 1900-talets huvudintryck av en aningen kufisk rörelse i marginalen. Snart tog politik och fackliga krav över i folkrörelserna. Tron förlorade sin självklarhet också i breda folklager. Väckelserörelsen hamnade på defensiven och försnävade alltför ofta budskapet till en fixering vid den personliga omvändelsen och ett avståndstagande till världen. som formulerades till en privat syndakatalog där det mesta av både fin- och folklig kultur inbegreps. Både den nya breda underhållningskulturen och idrottsrörelsen syndastämplades, förmodligen egentligen mest för att den blev en konkurrent till den omhuldade egna verksamheten.

Den ytterlighetsfasen är nu också i huvudsak historia. Med den fortsatta sekulariseringen har likafullt kristen tro blivit en angelägenhet för en allt mindre minoritet. Samtidigt har det sena 1900-talets postmodernism skapat en öppenhet för de mest skilda tros- och kulturuttryck, så länge de förblir personliga projekt. Andlighet och religiositet har så kommit tillbaka i normaliteten. Där är de gamla folkrörelsesamfundens dilemma snarast att de uppfattas som alltför slätstrukna i de alltmer spektakulära personliga utvecklingsprojektens konkurrens.

Inför detta gäller det för en den gemensamma framtidens kyrkfolk att hålla både huvudet kallt och hjärtat varmt. Rörelsens rötter och utgångspunkter visar på möjligheten att samtidigt våga kritiskt omprövande finna en personlig tro och vara pådrivande i en bredare samhällsomvandling. Där kan vi på nytt bli en frihetsrörelse öppen för alla.

ANDERS MELLBOURN