De svenska folkrörelserna kan vara stolta över sitt ideella engagemang. Samtidigt har jag som verksam pastor de 20 senaste åren upplevt att idealiteten har förändrats. Vi har inom frikyrkligheten varit bortskämda med regelbundna gudstjänstbesökare och alltid haft en säker publik vid olika kvällsarrangemang. Så är det i många fall inte längre, och det beror väl på att våra prioriteringar har förändrats. Familjen respektive arbetet har tidigare kommit på första och andra plats i prioriteringslistan, och sedan har den egna församlingen haft en självklar tredje plats. Men numera tycks vänkretsen samt fritids- och motionsaktiviteterna komma på tredje respektive fjärde plats och församlingsengagemanget först på femte plats. Då finns det allt mindre tid kvar för kyrkliga aktiviteter.

En del menar att vintern är på väg för Frikyrkosverige, fast jag skulle vilja påstå att de bistra tiderna redan är här. Men trots avsaknad av medlemmarnas tid och engagemang är våra kyrkor förvånansvärt vitala. Därför sänder det viktiga signaler när Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan, i debattartikel (Sändaren nr 50) lyfter fram de lokala församlingarnas arbete. Att hon ser ”engagemang, praktiskt diakoni, gästfrihet och mycket kärlek”.

Däremot får vi inte blunda för svårig­heterna, men samtidigt se möjligheterna. Frikyrkorörelsen har alltid varit uppfinningsrik och lyssnat in samtidens behov. På så vis blev söndagsskolan en succé för hundra år sedan, liksom därefter scout- eller tonårsarbete.

Men tiderna förändras och numera konkurrerar vi med en marknad av fritidsaktiviteter. Därför behöver vi tänka nytt och tänka annorlunda, och det sker på många håll, men kanske vi kan bli bättre på att berätta om detta?

Som exempel på uppfinningsrikedomen har jag hört talas om församlingar som erbjuder däckbyte för trötta bilägare höst och vår, där pengarna tillfaller församlingen samtidigt som man kan berätta om kyrkans verksamhet över en kopp kaffe. Eller scouterna som bakar frallor på natten under scouthajken och sedan får inkomster genom att leverera nybakat till hemmen på lördagsmorgonen. Eller den goda idén att upplåta kyrkans parkeringsplats för en husvagn för att skapa drägliga levnadsvillkor för EU-migranter. Eller trenden av tillfälliga musikaliska projekt eller körer där engagerade musiker förvandlar trötthet till nyväckt sånglust i våra församlingar.

En granne till mig berättade att han tidigare trodde att trädgårdsarbete främst innebar frösådd och plantering av växter. Nu hade han lärt sig att den mesta tiden i en trädgård gick åt till att hålla ogräs och växtligheten stången. Så är det väl också med missmod och missnöje i kyrkans värld. Det har en tendens att växa av sig själv om man inte är uppmärksam och medvetet ger plats för nyskapande. Därför är det viktigt att vi berättar för varandra när vi lyckas levandegöra evangeliet i tidsbristens Sverige 2015.  Inte för att skryta eller vara självgoda, utan för att vi är stolta och glada. Trots att vintern är här.