Språkrådet presenterade nyligen sin språkordslista för 2016 som bland annat innehåller ordet trumpifiering. Detta nyskapade ord betyder ”förändring i den politiska debatten i riktning mot en retorisk stil där man säger sådant som får uppmärksamhet utan att ta hänsyn till konsekvens eller fakta”. Vem kunde för ett halvår sedan tro att en man med en sådan respektlös retorik skulle bli USA:s nästa president.

När Anders Mellbourn i Sändaren (46/2016) gjorde sin analys efter det amerikanska valet pekade han på att en viktig förklaring till Donald Trumps valframgång var ett uppfångat missnöje med globaliseringen. Inte minst fick han stöd bland vita män i arbetar- och lägre medelklass som tyckte illa om Hillary Clintons liberala värderingar. Hon blev istället en symbol för etablissemanget i Washington.

Den amerikanska författaren Joan Didion följde i sin bok Politiska fiktioner (utgiven på svenska 2016) de amerikanska valkampanjerna på 1980- och 1990-talet. Hon menar att det redan då fanns en självupptagen ledarskapselit i USA vars enda fokus är att behålla makten. Denna elit, som också inkluderar journalister, lever med sin egen teoretiska verklighet som man menar bara experter kan uttolka och förstå. I denna politiska fiktion finns ett särskilt språk fjärran från den vanlige amerikanens sätt att uttrycka sig. Didion visar att det på 1990-talet fanns en tydlig nationell likgiltighet i USA där människor avstod ifrån att rösta eller engagera sig politiskt. Det Trump i så fall lyckades med var att fånga upp denna likgiltighet genom att tydligt signalera att han står utanför det föraktade etablissemanget. Han blev en röst för den frustration och vrede som pyrt så länge. Problemet är bara att från och med i fredags är Trump själv en central del av denna föraktliga politiska makt och missnöjda väljare har en tendens att fortsätta att vara missnöjda.

Det uppseendeväckande är att så många kristna, inte minst evangelikala, valde att ställa sig bakom Trump trots hans livsstil och brutala språkbruk. Bara bland protestanter röstade 60 procent på Trump medan 37 procent valde Clinton. Den republikanske politikern Ralph Reed skriver i boken Active Faith: How Christians Are Changing the Soul of American Politics (1996) om den hårda kritiken mot dåvarande presidenten Bill Clinton. Clinton liberala politik i kombination med hans sexuella snedsprång gjorde att den kristna högern blev Clintons främste motståndare. De högerkristnas förakt fick förmodligen sedan Hillary Clinton känna av 15 år senare.

Det motsägelsefulla är att den kristna högern valde att stödja Donald Trump som själv blivit anklagad för sexuella övergrepp och som dessutom varit gift tre gånger. Men genom att lova att utse en abortmotståndare till domare i Högsta domstolen verkade många kristna se mellan fingrarna vad gäller Trumps Playboy-stil.

Det finns ibland en trötthet att det amerikanska valet får så stor uppmärksamhet i svensk media. Oavsett om vi tycker om det eller inte är svensk säkerhetspolitik och Europas framtid beroende av ett starkt amerikanskt engagemang. Det är den amerikanske presidenten som är militär överbefälhavare och ytterst ansvarig för utrikespolitiken. Samtidigt bygger USA:s konstitution på maktdelning där presidenten är ansvarig inför kongressen och kan avsättas om han missbrukar sitt ämbete. Denna maktdelning är USA:s styrka som demokrati och begränsar skadeverkningarna av en nyckfull president.

Den amerikanske journalisten David Brooks (DN 16/1) framhåller att Trump saknar en tydlig utrikespolitisk linje och att han kommer att bli beroende av den byråkrati i Washington som han tidigare så tydligt föraktat. Trumps motiv är snarare att skapa uppmärksamhet kring sin person än att bedriva en genomtänkt långsiktig utrikespolitik vilket trots allt skapar hoppfullhet, då hans förhoppningsvis mer nyanserade ministrar kommer att få mer att säga till om.

Trumps märkliga uttalanden och bristande kommunikationsförmåga kanske inte får de drastiska konsekvenser som vi befarar. Det återstår helt enkelt att se om Trump och minst hans stab kan leva upp till sitt åtagande att leda världens enda supermakt på ett ansvarsfullt sätt.