Den 26 juli 2016 pågick det morgonmässa i den katolska kyrkan i samhället Saint-Étienne-du-Rouvrey utanför staden Rouen i nordvästra Frankrike. Ansvarig för mässan var Jacques Hamel, 86 år gammal som  tjänat som präst i nästan 60 år. Plötsligt avbröts mässan av att två män trängde sig in. En av dem var Adel Kermiche, boende på orten och känd islamist som blivit stoppad från att resa till Syrien för att ansluta sig till verksamma terrororganisationer där. Han tvingade ner fader Hamel på golvet i en slags böneställning. Adel Kermiche tog fram sin kniv och dödade prästen inför ögonen på de förstummade gudstjänstbesökarna. Adel Kermiche och hans medbrottsling sköts senare till döds av den franska polisens insatsstyrka. Mycket snart tog Islamiska staten på sig ansvaret för attacken.

Attentatet väckte förvåning eftersom den drabbade katolska församlingen och fader Hamel bejakade religionsdialog och hade ett nära samarbete med den muslimska församlingen i samma område. Eller kanske är det logiskt eftersom islamister, likt Islamiska staten, verkar hata och förakta allra mest de i västerlandet som står för dialog och tolerans i mötet med islam.

Frankrike har varit utsatt för en rad terroristangrepp de senaste åren, förutom mordet på den katolske prästen. Den 4 juli förra året dödades 84 personer och mer än 200 skadades när en långtradare körde in i folkmassan längs strandpromenaden i Nice. Den 13 november 2015 dödades 130 personer i centrala Paris genom terroristers bomber och kulor. Den 7 och 9 januari 2015 dödades 16 personer på Satirtidningen Charlie Hebdos redaktion samt i en judisk livsmedelsbutik. Det är med brutala erfarenheter av terror som Frankrike går till presidentval nu på söndag, erfarenheter som vi svenskar efter den 7 april delar med fransmännen. Alla presidentkandidater tvingas förhålla sig till dessa smärtsamma upplevelser vilket får konsekvenser för deras syn på invandring, Frankrikes relation till EU och globaliteten i stort.

Tomas Lindbom berättar i sin bok Slaget om Frankrike (2017) att det finns tre tydliga konfliktområden i fransk politik. Det första är ekonomin, där var tionde fransman är arbetslös och ungdomsarbetslösheten är 25 procent. Det andra handlar om relationen mellan eliten och folket, där Frankrike är ett starkt centralstyrt land och där missnöjet och politikerföraktet är stort bland vanliga människor. Den tredje konflikten handlar om Frankrikes identitet och vem som ska räknas som fransman. Terrorattentaten har knappast underlättat det sistnämnda konfliktområdet där debatten lätt fått en främlingsfientlig ton.

11,5 procent av Frankrikes befolkning har invandrarbakgrund, och det har funnits en tradition av generositet och öppna gränser. Det har emellertid förändrats till en strikt invandringspolitik med mycket liten asylinvandring. Trots detta målar Nationella Frontens ledare, Marine Le Pen, upp invandringen som ett av de största hoten mot den franska identiteten. Sedan hon tog makten över partiet har hon långsiktigt försökt att stabilisera partiets ideologi, inte olikt Sverigedemokraternas strategi i Sverige. Marine Le Pens politik står för lag och ordning och tydligt motstånd mot globalismen men också kapitalismen i stort. Staten ska vara garanten mot det mångkulturella men också ett skydd mot en liberal ekonomi. Hon kritiserar den politiska eliten i Paris och i Bryssel, samtidigt som hon har en förlegad syn att staten ska lösa alla sociala och ekonomiska problem i det franska samhället.

En presidentkandidat som inte ska underskattas är Francois Fillon som representerar de konservativa. Han har varit i rejält blåsväder, anklagad för att på falska grunder fått ekonomiskt bidrag till sin hustrus arbete motsvarande nio miljoner kronor. Fillon politik bygger på en mix av konservativa värderingar, som uppskattas av katolska väljare, och av ett liberalt ekonomiskt program med bland annat stora nedskärningar i offentlig sektor. Utmaningen för honom blir att erövra röster i mitten och till vänster, vilket kommer att vara förutsättningen för att kunna besegra Le Pen. Hans långa politiska erfarenhet talar till hans fördel.

Den stora favoriten är dock Emmanuel Macron som 2014, 36 år gammal, blev ekonomiminister där han vred Hollandes ekonomiska politik i en liberal riktning. Han fick då stor uppmärksamhet, men också kritik, när han tog bort en rad regleringar, till exempel förbudet mot söndagsöppna affärer. Men istället för att bli Hollandes efterträdare och socialisternas presidentkandidat valde Macron att starta rörelsen En marche! (På väg!) med mer än 100 000 följare som ett alternativ till höger- och vänsterpolitik. Han är den före detta bankchefen, en av eliten, som med sin karisma vill bryta upp de traditionella politiska strukturerna. Han vill utveckla och liberalisera Frankrike med hjälp av Europeiska unionen. ”Jag söker stöd hos alla som vill förändring” lyder ett av hans uttalanden. Genom att betona Frankrike som en del av Europa hoppas han skapa förutsättningar för dessa förändringar samt genom ett gränsöverskridande samarbete motverka terrorismens utbredning. Med en tydlig katolsk tro vill han villa de konservativas röster, och med sin mångkulturella agenda hoppas han vinna vänsterröster som tröttnat på socialisternas retorik.

Det franska valet kan tyckas vara långt ifrån Sverige, men skulle Marine Le Pen bli Frankrikes nästa president riskerar hela EU att kapsejsa. Därför är det viktigt att uppmärksamma de röster  i Frankrike som vill betona det gemensamma i Europa istället för det strängt nationalistiska. Som den katolske prästen Jacques Hamel skrev i ett församlingsblad en månad innan han mördades: ”Vi kan i dessa stunder höra Guds inbjudan att ta hand om denna värld där vi bor och att göra den till en varmare, mänskligare och broderligare värld.”