Än slank han hit, och än slank han dit, och än slank han ner i diket.

Den gamla barnramsan är fullt ut applicerbar på delar av svensk inrikespolitik. Skolpolitiken är ett exempel. Vårdpolitiken ett annat. Och inte minst gäller det åldringsvården.

De flesta beslut fattas i all välmening. Men ofta för mycket och för fort. Nu lever vi exempelvis med beslutet att alla ska få slippa hamna på institution bara för att de är gamla.

Ett utmärkt beslut om det bara inte vore allena-rådande.

För nu, några decennier senare, råder allvarlig brist på boenden. Äldre tvingas bo kvar ensamma i sina hem, för att det helt enkelt inte finns några alternativ.

Framför allt inte det som de allra flesta vill ha när de uppnått den punkten i livet; nämligen serviceboenden. Det vill säga egna bostäder med tillgång till vård och hjälp vid behov.

Hur dessa boenden skulle vara så oerhört mycket dyrare att driva än hemtjänst fyra, fem, sex eller åtta gånger per dygn är omöjligt att förstå. Och det är de inte heller, visar ett flertal uträkningar.

Däremot har vi en politik som hela tiden syftar till detta. Vilket har till följd att det till och med på sina håll faktiskt finns tomma servicelägenheter som de mycket gamla ändå inte anvisas.

Istället går hemtjänsten på knäna. Underbetalda, sönderstressade vårdbiträden tvingas springa ut och in ur lägenheter med stoppklocka i handen, så att de inte i misshugg stannar en minut för länge.

Det är knappast underligt att personalbristen är akut. Samtidigt ökar behoven av arbetskraft snabbt i takt med vår åldrande befolkning.

Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, beräknas efterfrågan på utbildad arbetskraft inom hälso- och sjukvård och social omsorg öka med cirka 195 000 personer fram till år 2030. En stor del av denna efterfrågeökning ligger inom äldreomsorgen. Samtidigt beräknas tillgången på arbetskraft förbli i princip oförändrad.

Ändå hamnar åldringsvården långt ner på politikernas prioriteringslista just nu. Ingen vinner röster på att måna om åldringar, trots att vi alla, med lite tur, hamnar där så småningom.

Samtidigt har hemtjänsten i de flesta kommuner fått mindre pengar att röra sig mer. Trots att systemen, som det heter, ska hålla för alla.

Och det handlar förstås inte bara om kommuner. Men det tycks inte spela så stor roll. Privata vårdgivare är lika pressade, och nästan alla mätningar visar att skillnaderna i vård är negligerbara.

Att det nu äntligen i alla fall kommit något förslag om en ny politik är tacknämligt. Liberalerna i Stockholm presenterar en fempunktsplan för att bryta principen om att man till varje pris ska bo kvar hemma och istället öka valfriheten för äldre.

De föreslår bland annat att alla över 85 år, som så önskar, ska få plats på servicehus.

I dag får 43 procent av de sökande avslag. Det är märkligt, med tanke på att ingen som fortfarande kan reda sig själv väljer att flytta från sitt hem. Det föreligger, då alltså, ett verkligt behov.

Enligt en analys från Myndigheten för vård och omsorg behöver antalet vård- och omsorgsboenden öka med minst 20 procent till 2025.

Hur många servicehus som behöver byggas förtäljer inte historien.

Däremot visar en annan studie från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys  att de som får flytta till servicehus med trygghetslarm, tillgång till service och personal, får ett friskare åldrande än de som bor kvar med hemtjänst.

Låt oss alltså satsa på verklig valfrihet i fortsättningen. Även för de gamla.