I en tio minuter lång video visar en läkare i Khan Sheikoun skadorna på människor efter att den lilla staden i norra Syrien bombats med nervgas. Han håller upp ögonlocket på ett litet barn, och säger ”tvivlar ni fortfarande? Att de bombar med sarin?” Pupillen är stor som en knappnål. Ögat är blankt, både av vätska och av bristen på liv. Saringas funkar så. Den sätter nerverna ur spel. Kroppens organ börjar utsöndra vätska, kramper och konvulsioner och andning som avstannar. Det sägs att gasen, som uppfanns som insektsmedel, har så plågsamma och fruktansvärda effekter på människan att nazisterna inte ville använda den i krig av rädsla för hur världen skulle reagera.

Bilderna är förstås helt igenom fruktansvärda, och jag kan inte förmå mig att se klart filmen. Men det är filmer som denna som jag tror måste filmas. För vi har alla tittat in i en annan människas öga. Betraktat det särskilda mönster som varje iris bildar. Vi har sett ögon glimra av kärlek, blixtra av ilska, vidgas av mörker och smalna av ljus. Så även om vi aldrig tidigare har mött döden i en annan människas öga så känner vi igen den när vi ser den. Och i det lilla syriska barnets öga finns bara död.

Genom filmerna och berättelserna om det obeskrivliga lidandet i krigets spår kommer kriget till oss. För tusentals människor i Sverige är kriget i Syrien alltid nära. Eller kriget i Afghanistan. I en kolumn i DN skriver journalisten Terese Christiansson om hur hon efter att ha rapporterat från konflikter i tio år plötsligt fick kriget in i sitt eget liv. Det var hennes barns kusin som dödades. Hennes familj. Hon frågar sin familj vad hon kan göra, och deras svar är enkelt. Du måste berätta. Och säg till de du berättar för att de ska berätta vidare.

Så därför handlar den här ledartexten om gasattacken i Khan Sheikoun. Därför skriver jag om hur en människokropp reagerar när den bombas med saringas. För fasorna ”där” hänger ihop med de val som vi gör ”här”. Terese Christiansson beskriver hur hennes släktingar i Syrien valde att stanna kvar när alternativet att fly till Turkiet verkade sämre. Genom EU:s avtal med Turkiet har landet blivit en återvändsgränd där människor packas ihop i en skuggtillvaro på flykt. Vi, Sverige, var med och fattade det beslutet.

I Khan Sheikoun, precis som i Aleppo eller Homs, eller flyktinglägren i Jordaniens öken, finns barn med föräldrar eller andra nära släktingar i Sverige. De kan inte längre återförenas med sin familj i säkerhet. Valet står mellan att leva separerade, eller att leva tillsammans under en himmel som när som helst kan fyllas med flygplan som släpper saringas över dem. Vi, Sverige, fattade det beslutet. Fasorna ”där” hänger ihop med våra val ”här”. Och även med en reglerad invandring kan vi välja mellan att målet ska vara ”så många som möjligt” och ”så få som möjligt”.

I serien Sorans krig på SVT står komikern Soran Ismail på den kurdiska fronten mot IS. Borde jag också bli en peshmerga – en kurdisk soldat, frågar han sig själv. Eller finns det något annat jag kan göra? Något jag måste göra? Är det mitt ansvar som kurd? Eller som människa? Även om han känner sig mer hemma i uppländska pendlarorten Knivsta, än i Kurdistan.

Soran svarar själv på frågan genom att göra sin tv-serie. Det är en serie att se, och en fråga att svara på. För oss alla. När jag ser vad som sker, när jag vet vad som sker. Vad kan jag göra? Vilket är mitt ansvar?