På radion hör jag en journalist fråga: Är den senaste tidens våldsdåd en konsekvens av den ökande mängden asylsökande i Sverige? Och med ens blir uppförsbacken i den offentliga debatten för oss som värnar flyende människors mänskliga rättigheter smärtsamt tydlig. Frågan kan tyckas oskyldig, men bekräftar en i grunden främlingsfientlig logik om orsak och verkan. En logik som Sverigedemokraterna kämpat för långt innan de fick plats i riksdagshuset.

I stället skulle vi kunna fråga oss om den senaste tidens våldsdåd är en konsekvens av journalistens sätt att ställa sin fråga. För det finns ett samband mellan att beskriva traumatiserade, flyende människors rättigheter som ett problem, en belastning, en omöjlighet och övergången till människoförakt och hat, och sedan vidare till våldsanvändning.

Det är mot den bakgrunden jag tror det är nödvändigt att vi ser turerna kring den migrationspolitiska uppgörelsen. I grunden är det positivt att en blocköverskridande, samarbetsfokuserad uppgörelse nåtts. Gemensamt politiskt ledarskap är nödvändigt för att möta främlingsfientlighet. Och de åtstramande konsekvenserna för vår migrationspolitik blir förhoppningsvis mindre dramatiska i praktiken än vad den populistiska retorik vissa av våra politiker gett uttryck för under den senaste veckan ger sken av. 

Men det är just det som oroar mest. Djävulen sitter inte i detaljerna den här gången, utan i de formuleringar som journalister och politiker använder sig av. Frågan rör inte längre hur vi bäst ska ta emot de som har flyktingskäl. Frågan har blivit hur vi ska få dem att inte komma hit.

Och det är en blocköverskridande sjuka. Den ansvarige ministern Morgan Johansson gav sig direkt efter överenskommelsen ut i resonemang kring att ”informationen måste ut”. Precis som i Danmark vill vi att bilden till människor på flykt ska vara att vi inte kan och inte vill ta emot dem. Och på andra sidan drev såväl Moderaterna som Kristdemokraterna införandet av tillfälliga uppehållstillstånd. Trots att de vet att reformen är dyr, integrationsförsvårande, och enligt barnrättsorganisationer ett slag mot barnens bästa. Och dessutom verkningslös när det gäller syftet — att minska antalet människor som söker sig hit. Formerna kan vara demokratiska och ordnade. Men budskapet är i grunden: Kom inte hit. Stanna inte kvar. Etablera er inte här.

Istället är det Svenskt Näringsliv som ställer frågorna rätt. I skuggan av den migrationspolitiska överenskommelsen släpper de en ny rapport med budskapet att många av de flyktingar som kommer hit bär med sig kompetens som Sveriges tillväxt är i stort behov av. Enligt rapporten är Sverige ett litet land där invandrad arbetskraft kommer att vara avgörande för vår framtida kompetensförsörjning. Så varför hör jag inte fler journalister ställa frågor som ”Har vi verkligen råd att driva en politik som avskräcker människor från att komma hit?”

I första hand handlar våra skyldigheter om att ge människor skydd, på bästa möjliga sätt. Och att aldrig låta den skyldigheten inskränkas av tillfälligt ökade kostnader, hot eller våld. Men sen måste vi börja prata om migrationens positiva effekter i vårt samhälle och hur vi bäst tar till vara dem. Självklart också om dess utmaningar, men konsekvent och alltid om de nya möjligheter som skapas. Och vi får aldrig börja glida på frågeställningarna.