Frågan är nog för tidig att ställa. I stället ska några berättelser om den nya kyrkan lyftas fram. Sociologer och ekonomer påstår att det finns berättelser som förs vidare från mun till mun, och att de skapar ett slags folktro som styr — mer än lagar, förordningar och visioner. Eftersom kyrkor är en social och ekonomisk verklighet uppstår det myter också om dem. Också inom EK. Vad vill de visa eller dölja?

1. ”EK är Missionskyrkan (SMK) light.” Som det största bildarsamfundet kan man förstå uppkomsten av en sådan myt. Nästan 80 procent av medlemmarna kom från SMK. Eftersom man inte heller började från noll med personalanställningarna, pekar denna myt på något: Det är lätt att ta med sig en tidigare kultur in i det nya, även om kansliet fick ny plats och organisation.

En variant av denna myt är att ”metodisterna gav oss roben”, det vill säga den blå ämbetsdräkten med stola. Och ibland kan man höra att ”baptisterna (SB) är de stora förlorarna”, men i praktiken är det kanske så att deras särart inte var så markant efter årtionden av ekumenisk samverkan.

Det farliga med retro-myter är att det nya inte tas på allvar, till exempel det faktum att ingen församling enligt stadgarna är ”ansluten”, utan den utgör ”en del av” EK. Det var aldrig församlingarna i SMK och SB. Regionerna i EK är inte heller ”självständiga distrikt” (som i SMK och SB) utan ett tydligt utflöde av den gemensamma kyrkan — en strävan att regionalisera EK. Men finns intresset för denna resa?

2. ”Ekonomin avgör om vi kan göra något.” Efter kyrkobildningen 2011 hade EK en pinsam oordning på finanserna. Nybildningen kostade också. Det är positivt att detta ordnat upp sig, men myten som nu hörs är att ekonomin avgör verksamheten. Därmed blir ekonomichefen i praktiken starkare än kyrkoledarna. Finns det inte ekonomi, kommer inte nödvändig verksamhet igång. Exempelvis finns det efter fem år ännu inget fortbildningsprogram för pastorer, diakoner och andra.

Ekonomi-myten verkar snabbt ha blivit styrande. EK:s ideologi framträder mer som ekonomi än i teologi. Relationerna mellan kyrkan och församlingarna har också ekonomiserats, bland annat genom allt fler utdebiteringar per medlem. Var finns den gåvokultur som präglade bildarsamfunden?

3. ”EK innebär i praktiken inte mycket lokalt.” I varje fall märks inte mycket i församlingarnas vardag av det nya. För de flesta är det som förut, även om namn ändrats och loggan för EK används.

Men så var det inte tänkt.

I frågor som tro, dop och medlemskap gör varje församling som man alltid gjort. EK löste ju inte detta vid bildandet, utan det skulle lösas längs vägen. Men det är svårt att ”lägga ny räls” när det i praktiken upplevs som att EK är färdig. Intresset för EK är litet bland de 67 000 medlemmarna, allt för få läser Sändaren, och information från Alvik är i många fall inte ens efterfrågat. Myten om lokal suveränitet har inte upphört bara för att EK kallar sig ”kyrka”.

4. ”På 1950-talet var vi bäst.”

Om man frågar en pingstvän om rörelsens guldålder hänvisar de ofta till väckelserna på 1950-talet. Samma årtionde lyfter också missionare fram, men idealet är då det stora antalet riksdagsmän från SMF. På den tiden var också baptister och metodister inflytelserika i samhället. Denna idealhistoria visar att hur EK uppfattas av andra är viktigare än den egna självförståelsen.

Om kristen närvaro i samhället räknas i antalet riksdagsledamöter eller ”likes” på Facebook, kan det bli svårt att se hur en kyrka i positiv mening är skild från den värld till vilken Gud sänder henne.

5. ”Öppenhet för alla gör EK attraktiv.” Den här myten gör öppenhet i sig till ett framgångskoncept. Bilderna för detta är många, till exempel att ”hyvla ner trösklarna” och ”skapa användarvänliga gudstjänster”. Där myten odlas blir skillnader i trons formuleringar nertonade i hopp om att alla ska känna sig hemma. En konflikträdsla döljs. Kanske är det ett skäl till att ytterst få i styrelser och församlingsmöten i EK reserverar sig till protokollet när man har en annan mening.

Konturlöshet kan försvåra mänskliga möten mellan olika traditioner och kulturer. EK:s medlemmar behöver en stark gemensam berättelse om sin identitet och sitt uppdrag som är grundad i Guds självuppenbarelse.