I Kungsträdgården i Stockholm står den gamle Karl XII:s staty, pekande med sin vänstra hand österut. Statyn skapades 150 år efter krigar­konungens död, i mitten av 1800-talet, och restes av de nationalistiska krafter som önskade ett storslaget Sverige, där återerövrandet av Finland var en självklar del. Sverige hade förlorat Finland i kriget mot Ryssland 1809 och för stolta svenskar var detta ett förnedrande nederlag. I själva verket innebar förlusten av Finland att Sverige slapp undan ett troligt inbördeskrig då den finska nationalismen förmodligen skulle skapat stora problem för den svenska nationella identiteten. Sverige behövde inte uppleva allt det lidande som så många länder i Europa drabbades av på grund av 1800-talets uppflammande nationalism, även om unionen med Norge höll på att sluta med förskräckelse.

Den 6 december firar Finland sitt hundra­årsjubileum som självständig nation och landet kan se tillbaka på ett smärtsamt inbördeskrig (våren 1918), tre krig i samband med andra världskriget (vinterkriget, fortsättningskriget samt utdrivandet av tyskarna 1944–1945) samt betalningen av ett stort krigsskadestånd till Sovjet­unionen. Trots allt lyckades Finland behålla sin självständighet och genomgick en omfattade och hårdhänt modernisering från 1960-talet och framåt.

I de mer underutvecklade delarna av mellersta och norra Finland valde många att söka sig till Sverige för att få arbete, medan många som stannade kvar i ett liv präglat av umbäranden och missnöje. Detta var grogrunden till att Landsbygdspartiet bildades 1959. Det  menade sig företräda det glömda folket inför makteliten i Helsingfors. Landsbygdspartiet var Finlands första populistiska parti och utgjorde basen när Perus­suomalaiset, Sannfinländarna, bildades 1995 under Timo Soinis ledning. Genom framgångarna i valet 2015 fick man bilda regering med Centern och högerpartiet Samlingspartiet.

I samband med att Soini lämnade partiledaruppdraget för Sannfinländarna för en månad sedan splittrades partiet i två delar och regeringskris uppstod. Under några dagar skakades det politiska livet i Finland.

Finlands statsminister Juha Sipilä har flyg­certifikat och tisdagen den 13 juni flög han ensam till Åbo för att lämna sin avskedsansökan till den finländske presidenten. Anledningen var att den öppet rasistiska Jussi Halla-aho valdes till partiledare för Sannfinländarna efter närmast kuppartade inslag den 10 juni. Halla-aho, som tidigare blivit dömd för hets mot folkgrupp, har hört ihop med den starkt invandrarkritiska falangen inom Sannfinländarna, medan Timo Soini främst förknippats med en EU-kritisk hållning.

För både Centern och Samlingspartiet var det omöjligt att regera med ett parti vars ordförande nu stod för invandrarhatiska åsikter och därför fanns det ingen annan möjlighet för statsminister Juha Sipilä än att avgå.  Men när han väl hade landat i Åbo fick han beskedet att Sannfinländarna hade splittrats och 22 riksdagsledamöter inkluderande samtliga ministrar avsåg att bilda ett nytt parti som med tiden fått namnet Blå framtid. Juha Sipilä kunde flyga tillbaka till Helsingfors och fortsätta sitt regeringsarbete samtidigt som Finland fått två populistiska partier; Sann­finländarna och Blå framtid. Från Sverige meddelades att Sverigedemokraterna nog skulle kunna samarbeta med bägge.

May Wikström, chefredaktör för den kristna finländska tidningen Kyrkpressen och tillika krönikör i Sändaren, skrev (25/2017) om entusiasmen hon kände när finska regeringsledamöter i samband med krisen talade om grundläggande värderingar som värnade alla människors lika värde och ett bejakande av ett mångkulturellt samhälle. Samtidigt undrade hon efter två turbulenta dygn om hon och många andra i själva verket blivit lurade och att manuset redan var skrivet.

Dagens Nyheters korrespondent Philip Teir (14/6) citerade en finländsk kommentator som menade att splittringen inom Sannfinländarna i själva verket var iscensatt av den tidigare partiledaren Timo Soini som ville befria partiet från den invandrarkritiska delen och återvända till de populistiska rötterna i kamp mot etablissemang och EU-byråkrati.

Annika Ström Melin påpekade (DN 14/6) att för tre år sedan, i samband med EU-valet, gick de nationalistiska och högerpopulistiska partierna starkt framåt i många länder i Europa, men att under 2017 har situationen snabbt förändras. Frankrike är det kanske tydligaste exemplet där den nye presidenten Emmanuel Macron vunnit stort med sin EU-positiva inriktning, men också Österrike och Nederländerna är länder där förväntade framgångar för populismen inte visade sig stämma.

I Sverige är det ett år kvar till nästa riksdagsval och den politiska situationen är mycket osäker. Den rödgröna regeringen når inte stora framgångar i opinionsmätningarna och allians­partierna tycks inte vara ett regeringsalternativ – partiledarna verkar numera mest skälla på varandra via media. Sverigedemokraterna konkurrerar med Moderaterna om att vara det näst största partiet i Sverige med sina 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Men frågan är vad som skulle hända om Sverige­demokraterna skulle få politiskt inflytande efter nästa val. Sannfinländarna minskade från 17 procent, i samband med valet 2015, till nästan hälften tre år senare när deras politik fick möta verkligheten.

Frågan är om något liknande skulle inträffa i Sverige för Sverigedemokraterna eller om partiet rent av skulle kunna splittras. Det är lätt att vara populist så länge man inte själv behöver ta ansvar, vilket många väljare i Europa har fått erfara. Den politiska verkligheten i Finland är kanske närmare vår egen än någonsin tidigare.