Kristdemokraten Robert Halefs motion 2015/16:1266 med titeln ”Erkännande av folkmordet i Syrien och Irak 2014-2015” röstades ner av Sveriges riksdag i förra veckan. Kritiken mot det uteblivna erkännandet har varit skarp – hur kan Riksdagen blunda för de systematiska övergrepp, det folkmord, som begås av IS/Daesh mot etniska och religiösa grupper, däribland Mellanösterns extremt utsatta kristna?

Frågan kan tyckas enkel – ett folkmord måste vara ett folkmord precis som en mugg är en mugg. Men ett folkmord är inte som en mugg. Folkmord är juridik. Och därmed politik.

Handlade det bara om juridik vore själva principfrågan enkel. Anklagelserna testas inom rättssystemet och en dom faller. Och i en fungerande rättsordning skulle ingen få för sig att låta parlament rösta om ett brott sker eller inte.

Problemet är att folkrätten – den internationella rätten – inte ännu är en fungerande rättsordning. Och just därför tror jag vi måste vara extra försiktiga med den politiska användningen av folkmordsbegreppet. Flera av de viktigaste delarna av det vi idag kallar folkrätten kom till precis efter andra världskriget, då världen samlades efter de ofattbara grymheter som just avslöjats. Tillsammans enades vi om en rad olika konventioner, som exempelvis FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, för att i möjligaste mån skydda människor – mänskligheten – från vad andra människor visat sig kunna göra.

Det var också då som FN röstade igenom folkmordskonventionen. Idag, 70 år senare, är frågan om det överhuvudtaget hade varit möjligt att enas om så långtgående och bitvis radikala texter till försvar för människors rättigheter. Långtgående, för att där listas rättigheter som stora delar av jordens befolkning fortfarande inte har tillgång till. Radikala, för att folkrätten inskränker staters suveränitet.

Det här är en dimension vi inte får missa i debatten om erkännande av folkmordet i Syrien och Irak. Folkrättens starkaste motståndare finns i stater som menar att själva idén är ett västerländskt maktmedel för att skydda sina egna och sprida sin kultur.

Svaret på det måste självklart vara att tillämpa internationell rätt så rättssäkert och politiskt oberoende som möjligt. När frågan så reduceras till ett ja eller nej försvinner de nödvändiga nyanserna, hur mycket vi än förtvivlas över det som idag sker i Syrien och Irak och omvärldens kroniska oförmåga att hindra det.

Robert Halefs motion ger vatten på kvarnen åt de som hävdar att vi i vår del av världen är mest intresserade av att skydda våra egna. Motionstexten räknar upp olika kristna grupper som de som utsätts för folkmord. Den kanske mest utsatta gruppen när det gäller IS/daesh härjningar – shiamuslimer – nämns inte i uppräkningen. Det barn som då riskerar att åka ut med badvattnet är just det universella och allomfattande i folkrättens natur.

Paradoxalt nog är just likhet inför lagen en av de grundläggande rättigheter som försvaras i folkrätten. När folkmordsomröstningar flyttar in i parlamenten riskerar vi en situation där bara de grupper som har tillräckligt starka röstbärare ges uppmärksamhetens skydd av det internationella rättsystemet.

Istället måste frågan drivas där den hör hemma – av regeringar, de som undertecknat och ratificerat konventionerna, och av domstolar. Parlamentsvägen som påtryckningsmetod kan naturligtvis fungera, men kan likaväl fungera kontraproduktivt om det mynnar ut i partipolitiskt bråk. För en så viktig fråga är parlamentariska omröstningar helt enkelt för ineffektiv - och riskerna för stora.