Enligt årets vallokalundersökningar har väljarnas förtroende för politiker förbryllande nog ökat. Sedan länge har annars förtroendet för politiker sjunkit i takt med att politikernas handlingsutrymme och möjligheter att sätta avtryck begränsas i det moderna tjänstesamhället och till följd av globaliseringen.
Borgerliga partier brukar ju enkelt uttryck vilja ha mindre politik och mer utrymme för individens egna val. I årets valrörelse betonades detta inte minst av Kristdemokraterna med budskapet att politiker så litet som möjligt ska lägga sig i vad verklighetens folk har för sig. Samtidigt drev regeringsalliansens ledare hos de nya moderaterna en valrörelse där man nästan bokföringsmässigt prickade av alla reformer som genomförts under mandatperioden för att visa upp den politiska maktens effektivitet och handlingskraft.
De nya moderaterna ville visa att de är bäst på politik. Kanske är det den enkla förklaringen till vallokalundersökningens uppgifter om växande politikerförtroende. Borgerliga väljare som normalt är mest skeptiska till politik var helt enkelt nöjda med vad deras regering åstadkommit. Allra mest nöjda var nog väljarna (däribland säkert många vanligtvis vänsterröstande) med finansminister Anders Borg, som ironiskt nog tillsammans med utrikesminister Carl Bildt var det enda statsråd som inte kandiderade till riksdagen. Förtroendet är störst för de politiker som inte vill vara det.

Men egentligen är det svårt att tala om ökat politikerförtroende efter ett val där Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen med säker marginal. Framgången för högerpopulistiska och främlingsfientliga partier brukar vanligtvis förklaras med att globaliseringens nya ekonomiska, mänskliga och kulturella rörlighet bryter sönder den traditionella tryggheten. I de gamla industrisamhällena skapas förlorare som tappat förtroendet för den etablerade politiken.
Om nu ändå förtroendet för politikerna ökade fram till valet är det stor risk att det fallit sedan dess. Under riksdagsstarten och regeringsbildningen har både allians och rödgrön opposition på ett närmast häpnadsväckande sätt visat oförmåga eller ointresse att på allvar ta itu med de nya politiska förutsättningarna. Det hade inte varit omöjligt att snabbt finna möjligheter till blockövergripande reformöverenskommelser på områden där Sverigedemokraterna vill vinna inflytande. I stället har de etablerade partiernas huvudstrategier de första veckorna efter valet varit att skapa parlamentariska spelsituationer där motståndaren ska framstå som beroende av Sverigedemokraterna. Sådant taktikspel torde inte skapa förtroende. Det kan bara Sverigedemokraterna opinionsmässigt vinna på.
Inte heller alliansens regeringspusslande inger förtroende. Det verkar helt ha handlat om att hantera prestige och inflytandevikter mellan de fyra partierna, mycket litet om verklig politik. Behovet av politik för att lösa viktiga framtidsfrågor kan inte ha varit styrande när vi inte längre har en särskild minister för forskning och högre utbildning, fått en landsbygdsminister men inget storstadsdepartement samtidigt som statsråden blir fler men många med mycket tunna portföljer.

I våra kyrkor sjunger vi ofta att Gud kallar oss ”ut i en värld där stora risker väntar” (Psalm 288). Tänk på det, regering och riksdag. ¶

ANDERS MELLBOURN