Så var det återigen högsäsong för melodifestivalen, vilket gör att många familjers lördagkvällar har blivit räddade av Sveriges Television. Framför chips- och popcornskålarna har vi fått se flera av framtidens musikaliska stjärnor i Sverige göra sina genombrott. Samtidigt är det många barn och ungdomar som drömmer om att själva en dag stå på festivalscenen som vinnare. Låten ”Vi ska dansa nakna på Sergels torg” verkar redan vara vårens stora hit på förskolorna.

Media har numera ett stort fokus på barnen. Min dotter blev förvånad när jag berättade att när jag var liten var det endast en timmes barnprogram på kvällen. I dag sänder Barnkanalen under hela dagen och utbudet av program är enormt. Inte minst har det blivit populärt när barn tävlar mot varandra. I programmet Årets sockerbagare är det åtta barn som tävlar i bakning, men vi blir informerade att ”ingen åker ut”.

Samtidigt är just tävlingsmomentet det centrala med semifinal och final där ett enda barn står som vinnare. Liknande utslagningsmekanismer innehåller barnprogrammet Supershowen där 24 barn får möjlighet att imitera sina favoritartister inför en jury. Juryns medlemmar tycks drivas av dåligt samvete eftersom de gång på gång måste påtala hur fantastiskt superduktiga barnen är, samtidigt som juryns verkliga uppgift är att rösta bort majoriteten av de medverkande barnen. Det måste vara förvirrande för barn att få höra hur fantastisk man är för att i nästa ögonblick inse att man inte platsar. Då är programmet Wild Kids mer ärligt att det faktiskt är ren utslagning det handlar om. De barnen som är mest uthålliga, starka och smarta vinner, men frågan man kan ställa sig är om detta är förebilder som våra barn behöver? Räcker det inte med den utslagning som redan förekommer i barnens egen verklighet på skolgårdarna?

På årets vårsalong på Liljevalchs i Stockholm är ett av bidragen en animerad film av Karin Eklund och Madelen Rensmo. Filmen, som fått mycket uppmärksamhet, skildrar ett barn som påstår sig vara Gud och kräver att mamman lyder barnets befallningar. Filmen skulle kunna betraktas som religionskritik, men jag ser filmen främst som en spegling av att barnen i vår kultur blivit meningen med livet och upphöjda till gudar. Vi föräldrar tycks ständigt vara rädda för att våra barn inte får tillräckligt med uppskattning och vill gärna applådera eller till tjatighet påtala deras duktighet. Vi tycks glömma bort att barn också har behov av att slippa all uppmärksamhet och få vila i de vuxnas värld.

Kyrkornas gudstjänster är en av de få platser i vårt samhälle där det inte ständigt applåderas. Visst får det förekomma spontana applåder, men den främsta uppskattningen oavsett om det är barn eller vuxna som medverkar visas inte genom ett ständigt dunkande av handflator. I stället uttrycks uppskattning genom ett varmt lyssnande. Att mångas ansikten är vända mot dem och ser med värme. Kanske är det därför som frikyrkligheten fostrat så många musiker, därför att man tidigt lärt sig hitta tryggheten i sin musikalitet oberoende om människor applåderar eller inte.