Det har blivit farligare att göra fel. Att inte göra fel är till och med viktigare än att göra rätt. Vi har fått mer valfrihet och större ansvar som medborgare. Det skulle göra vårt samhälle mer kreativt och effektivt och oss enskilda människor lyckligare. Men så enkelt är det inte.
När den ”realt existerande socialismen” i den Sovjetbehärskade kommunismen gick under i Europa för 20 år sedan var det slutet på ett system som både skapade personlig ofrihet och usla ekonomiska och sociala förhållanden. Utan den personliga vinningens och tankefrihetens drivkraft kunde inte ekonomierna utvecklas. I ett toppstyrt enpartivälde över allt samhällsliv blev det viktigaste för den enskilde att följa reglerna och avstå från egna initiativ. Så kunde man överleva den ständiga byråkratiska kontrollen.

I den politiska och ekonomiska frihetsvåg som sedan dess präglat samhällen i både väst och öst är honnörsorden företagande, entreprenörskap och personliga initiativ. Över lag har det nog gett både mer tillväxt och större ojämlikhet vilket är ett ämne i sig värt att begrunda. Men anmärkningsvärt är också att valfrihet och avregleringar föder rädsla för att göra fel och stärker kontrollen i samhället.
Valfrihetens baksida är väl uppmärksammad. För att vara meningsfulla ska val göras rationellt med kunskap om vad alternativen innebär. För att införskaffa den kunskapen om elleverantörer, telefonsystem, pensioner eller gymnasieskola krävs tid och möda vi oftast vill ägna åt annat. Glädjen i möjligheten att hitta det bästa överskuggas inte sällan av rädslan att göra fel val och förlora pengar eller livschanser. Friheten kan bli grym för den svage och besvärlig nog för den redan starke.
För att minska osäkerheten och farorna vill vi ha kontroll. Det personliga ansvaret blir inte den avsedda vägen till frihet och lycka utan en börda där många, inte minst unga människor, känner skuld för (en inte sällan inbillad) oförmåga och underkastar sig självpåtvingade och destruktiva kontroller.

Och när valet av rätt entreprenör och ledare ses som helt avgörande för en verksamhet blir ofta organisationer så rädda att göra fel i en rekrytering att de söker kontrollera sitt val i utdragna alltmer byråkratiska urvalsprocesser. Det blir handlingsförlamning, som i de aktuella exemplen med socialdemokratiska partiet och GF-kyrkorna.
För politiker som råder över både en bantad offentlig sektor och avreglerad men offentligfinansierad verksamhet gäller det att ”inte slösa med skattebetalarnas medel” som mantrat lyder. Kontroll och utvärderingar tillgripes. Missbruk i försäkringssystemen beivras. Elever, lärare, skolor och forskningsansökningar utvärderas och betygsätts. Korruptionen i utvecklingsbiståndet ska stoppas.
Kontrollsamhällets krav är alla var för sig rimliga. Religionernas renhetskrav (se Sändaren nr 13/2011) rör samma kontrollbehov. Jesus säger att han fullbordar lagen, men evangeliernas budskap handlar i grunden om att våga och att få vara fri. Inte om kontroll.

ANDERS MELLBOURN¶