Så har det precis varit skolstart runt om i landet. Mitt flöde i sociala medier fylldes av bilder på förväntansfulla barn med nya ryggsäckar. Deras föräldrar förundrade sig över att barnen blivit så stora och de kände stolthet och glädje över att få lämna över barnen i skolans omsorg. Men de som inte syntes på Facebook var de barn som inte alls gläds över skolstarten. De föräldrar som istället för glädje känner frustration och oro över skolans oförmåga att möta deras barn skriver sällan om det på sociala medier. Men de osynliga barnen och deras föräldrar är många. Barn med utmaningar som sällan syns som adhd, dyslexi, autism och Aspergers är en av de grupper som har svårt att bli bemötta utifrån sina förutsättningar i skolan. Och samtidigt som Sverige aldrig varit rikare så ökar den psykiska ohälsan bland barn. I dag vet vi att ungefär vart femte barn mår psykiskt dåligt.

Regeringen har nu anslagit ökade medel till skolhälsan och långsiktiga nationella skolutvecklingsprogram ska hjälpa skolor att lära av varandra i arbetet med psykisk ohälsa och mobbing. Det här är viktiga åtgärder som behöver noggrann uppföljning. Om skolan är en plats där barn inte blir bemötta som ett kollektiv utan som individer med olika personligheter, sexuell läggning, inlärningskapacitet, intressen och förmåga att interagera socialt, blir förutsättningarna bättre både för barnens lärande och möjligheten för lärare att fokusera på sitt pedagogiska uppdrag. Men frågan landar också på oss som är föräldrar. Hur bemöter vi våra barns klasskompisar som brottas med att inte passa i den sociala mallen? Hur kan vi vara en tillgång både för skolan och barnets föräldrar? 

SOFIA WALAN