Det som händer i Egypten är fantastiskt. Att människor vågar resa sig i protest och demonstrationer mot ett auktoritärt och korrupt välde är lika glädjande som oväntat. Folkmakten som den manifesterats i Tunisien och Egypten bryter mot våra föreställningar om vad som skulle vara möjligt i Nordafrika och med ett årtiondes vedertagna hotbilder.
Alltför många kommentatorer och experter betonar det osäkra och farliga i en utveckling som varit oförutsägbar och fortfarande är oviss hur den ska sluta. (Den här kommentaren kan bli inaktuell innan Sändaren hunnit tryckas och distribueras.) Visst är det klokt att inte låta sig dras med i ogenomtänkt revolutionsdramatik och bibehålla en sund skepsis. Alltför många liv har redan spillts i en revolt som inte varit oblodig. Den tilltagande plundringen, förstörelsen och kriminaliteten i revoltens spår är skrämmande. Spänningen ökar och allt kan urarta i en blodig kraftmätning mellan väpnade styrkor och medborgare. Någon samlande motståndsrörelse som kan ta över efter envåldshärskaren Mubarak skönjs inte. Om extremister tar över i ett maktvakuum kan kaos spridas i regionen. Israels ställning kan bli alltmer utsatt.

Men den stora uppmuntran och hoppet i det som sker i först Tunisien och nu också Egypten är att demokrati kan bryta fram på sätt som expertopinionen inte ansett möjligt. Det oroande med att det inte finns några utskiljbara organiserade krafter i det som sker är samtidigt det glädjande och lovande. Även om en landsförvisad islamisk ledare återvänt till Tunisien och det åtminstone historiskt radikala muslimska brödraskapet finns med i protesterna i Egypten, är det inte någon fruktad islamism som nu driver utvecklingen.
Det islamistiska hotet har sedan elfteseptember-attackerna i USA för tio år sedan på ett förödande sätt bestämt säkerhetspolitik och diplomati i västvärlden. Det har fått ursäkta begränsningar i medborgerliga rättigheter, stöd till vad som uppfattats som systembevarande och systemnödvändiga diktatoriska regimer i Mellanöstern med omnejd och obetänkta krigsföretag som alla fördjupat misstron mot väst i regionen.

Och så faller eller skakas regimer i grunden av något helt annat – grundläggande folkligt motstånd med egentligen enkla krav på demokrati, frihet, social och ekonomisk utveckling. Det finns till och med tecken på att detta folkliga missnöje inte bara gäller förtryckande regimer utan också förtryckande motståndsrörelser som inte erbjuder annat än våld och fientlig retorik. Människor vill ha rätt till sin vardag och möjligheter att arbeta och göra affärer. De är inte längre intresserade av givna, förödande konfliktmönster. Litet så gick det att tolka de gemensamma muslimska och kristna manifestationerna efter terrorattacken mot en kyrka på nyårsnatten.
Om det är så — och visst kan det vara en from förhoppning — är det viktiga nu att omvärlden inte främst räds säkerhetspolitiska tomrum utan visar sitt stöd för de vanliga människornas protest. Tänk om vi nu ser och kan hoppas på något helt nytt!

ANDERS MELLBOURN¶