Kriget i Afghanistan följer folkrätten. Efter attackerna 11 september 2001 förklarade FN:s säkerhetsråd att USA utsatts för ett angrepp och hade rätt till självförsvar enligt FN-stadgan. Eftersom terrornätverket al Qaida bedömdes vara ansvarigt och hade ledning och fristad i det av talibanerna styrda Afghanistan hade USA rätt att slå tillbaka.
Nio år senare är detta fortfarande grundmotivet till Afghanistankriget. De olika stater som med olika FN-mandat och deluppgifter deltar i kriget gör det av samma grundläggande skäl. Utan 11 september hade talibanerna inte drivits från makten med militärt våld och omvärlden tagit på sig säkerhetsansvaret för återuppbyggnaden.

I dagens debatt handlar det däremot om att de utländska trupperna måste vara kvar i Afghanistan för att skydda civilbefolkning, värna biståndsinsatser mot terrorism och ge afghanerna möjlighet att i demokratiska former bygga upp en fungerande förvaltning och säkerhetsapparat.

Att motiven vidgats är inte konstigt men likafullt problematiskt. Ju fler skäl som anförs för den fortsatta truppnärvaron, desto lättare blir det att binda upp sig ytterligare och desto svårare att formulera de konkreta mål som ska vara uppfyllda innan insatsen avslutas. Den som sätter igång eller — som Sverige — går med i ett krig tar samtidigt på sig ett ansvar för utvecklingen. Att en majoritet i riksdagen nu kommit överens om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan var därför både väntat och riktigt.

Men i den överenskomna samsynen borde också finnas ett gryende ifrågasättande av hela det nya sättet att inom EU och i Sverige se ”internationell krishantering” som militärens moderna huvuduppgift. Även om Afghanistaninsatsen inte skulle bli det stora misslyckande som vi nu fruktar, torde både folk-opinion och militära strateger i västvärlden bara i undantagsfall våga sig på liknande operationer framöver.

Bakgrunden till den nya försvarsstrategin är oförmågan i Västeuropa att göra något åt de grymma upplösningskrigen på Balkan och folkmordet i Rwanda i början på 1990-talet. Inte minst fredsaktivister och politiker med ungdomsminnen av protester mot Vietnamkrig och apartheid i Sydafrika reagerade mot att ”världssamfundet” bara stod bredvid och passivt tittade på. De krävde militära ”humanitära interventioner” för att få slut på dödandet och formulerade så småningom en princip om omvärldens ”ansvar att skydda” människor som utsattes för folkmord av sina egna makthavare.

Militära ledningar tvekade till en början men har sedan funnit att den internationella krishanteringen skulle kunna vara en överlevnadsmodell för en bransch i kris vid det kalla krigets slut.
Visst är det rätt tänkt att statssuveräniteten i en globaliserad värld inte ska få stå i vägen för humaniteten. Men det är svårt att få det rätt i praktiken. De vackra orden solkades redan under Nato-bombningarna i Kosovo och sedan framför allt genom kriget i Irak. Krig består som ett mänsklighetens gissel. Det blir surt att redan ompröva något som knappt fått sin början. Men det är dags att tänka om — både för fredsvänner och militärstrateger.

ANDERS MELLBOURN¶