Att läsa en årsberättelse för en församling – eller frikyrkohistoria i allmänhet – brukar synliggöra att här handlar det om genuin gräsrotsrörelse. Ungdomsledare, söndagsskollärare, styrelseledamöter, organister, sångare, gudstjänstvärdar, fastighetsskötare, kaffekokare, bullbagare och andra unga och gamla, kvinnor och män har burit och bär upp församlingslivet.

Även Equmeniakyrkan bärs av detta oavlönade tjänande, det som på reformatoriskt språk kallas ”det allmänna prästadömet”. I folkmun heter det idag ”ideellt arbete”, och i kommunerna brukar församlingar kategoriseras som ”idéburna organisationer”. Oavsett begrepp handlar det om ett personligt engagemang hos många.

Equmeniakyrkan är barn av folkrörelsesverige. I sig betyder det dock inte så mycket idag. Det gör däremot övertygelserna. Hur Equmeniakyrkan och andra kyrkor kommer att utvecklas de närmaste åren avgörs i hög grad av om det finns övertygelser som skapar engagemang och oegennytta.

Så här års kan församlingarnas årsmöten vara ett tillfälle att ta pulsen på en gräsrotsrörelse. Hur levande är det allmänna prästadömet i Equmeniakyrkan i praktiken? Vilka övertygelser präglar församlingarnas arbete?

Valberedningar gör i regel ett viktigt arbete för att få fram förslag på personer som är lämpliga och villiga att utses till olika funktioner. Men frågan är vad församlingarna gör av årsmötet i sig, så att det blir levande och sprunget ur mångas engagemang och tro. På många håll verkar årsmötet gå i gamla hjulspår, vilket får till följd ett minskande antal unga vuxna som deltar.

Denna vecka samlas medarbetare i Equmeniakyrkans till ”Vinterkonferens” i Göteborg. De avlönade i vår kyrka är förhållandevis många. Konferensen samlar upp emot 600 deltagare. Utifrån konferensens tema – ”Ikläd er Kristus” – är det viktigt att också lyfta fram de tusende i församlingarna som dagligen ikläder sig Kristi tjänardräkt i olika funktioner. De har ingen vinterkonferens i vår kyrka, de erbjuds sällan fortbildning eller annan inspiration. Men deras personliga engagemang och oegennytta utgör en omistlig förutsättning för att det över huvud taget finns församlingsliv som fungerar – också när medarbetarna är på konferens.

Under senare år har i kyrkorna i Sverige professionaliserats allt mer, särskilt där stark ekonomi medgett att allt fler anställts för arbetsuppgifter som tidigare utförts ideellt. Det gäller skötsel av byggnader, ekonomi, diakonalt arbete, etc. Samtidigt som medlemstalen sjunker, tycks administration, byråkrati och i vissa fall även antalet anställda förvånansvärt nog ha vuxit i församlingar och i de regionala och nationella strukturerna.

Även inom Equmeniakyrkan ökar professionalisering, och det har formats ett slags religiöst kundkontrakt. Följden blir att medlemmar förväntas att bara sitta i bänkarna, ge kollekt och bistå pastorn och andra anställda med enklare uppgifter. Som om medlemskap i Guds församling är att vara objekt för dess aktiviteter.

Ingen vill förstås detta galna, men ändå är det allt vanligare. I predikningar och bibelstudier utgör istället engagemang i församlingens arbete ett återkommande tema. Vid tillkomsten av Equmeniakyrkan blev ”delaktighet” ett nyckelord. Men det går inte att skapa delaktighet enbart med ord och grunddokument. Varje församling måste i praktiken byggas så att det personliga engagemanget och oegennyttan formar en dynamisk deltagarkultur.

Paulus ord om att ”ikläda sig Kristus” bygger på övertygelsen om att församlingen är en social kropp – Kristi konkreta kropp i världen. Av detta följer att det kristna livet innebär att varje dag vara en lem i kroppen, det vill säga att vara delaktig i synliggörandet av Kristi kyrka – Guds församling – på den plats där man bor och lever. Var och en med sina unika gåvor och färdigheter.

Det som nu händer är att fokus på anställda gör att allt mer kraft går inåt, till den egna församlingen och inte till uppdraget i världen. En allt större del insamlade medel och arbetstid går i första hand åt till att upprätthålla systemet, inte att röra sig utåt och förverkliga de diakonala och missionala uppdragen.

I grund och botten handlar det här om övertygelser, alltså om teologi. Reformationen, vars 500 års jubileum nu firas, var en uppgörelse också på denna punkt. I den medeltida kyrkan tänkte man att den som vigs till präst får en ny, andlig och oförstörbar förmåga, bland annat fullmakt och förmåga att leda nattvard och ge syndernas förlåtelse – till skillnad från vanliga i kyrkan som skulle tacka och ta emot. Det fanns alltså två sorters kristna med olika status – prästerna och lekfolket. I vår tid motsvaras det förenklat av andliga experter och vanliga kristna, av anställda och de som ska ha service.

Med utgångspunkt i 1 Petr 2:4–5, 9 lyfte reformatorn Martin Luther fram de döptas och troendes allmänna prästadöme. Han menade att dopet i en grundläggande mening gör alla troende till präster. Dopet är grunden för allt tjänande, den verkliga prästvigningen. Eftersom endast Kristus är förmedlare mellan Gud och människa, ska ingen andlig specialist tränga sig in och hävda särskild status. Predikan, sakrament och syndernas förlåtelse blir inte verksamt på grund av ett särskilt ämbete utan på grund av Guds ords löften. I princip kan, enligt Luther, alla kristna dela ut nattvarden och ge syndernas förlåtelse. Det är för den goda ordningens skull som ändå inte alla gör det. Nattvarden är till exempel given åt församlingen som helhet, och därför ger församlingen några i uppdrag att förvalta det sakramentet.

Var och en som genom löften, handpåläggning och förbön har en särskild tjänst i Equmeniakyrkan blir faktiskt inte pastor eller diakon genom ordinationen. Det blev hen genom dopet, tillsammans med alla andra kristna. Om vi ser detta som en nedgradering av pastorns eller diakonens tjänst har vi missförstått Luther och vårt frikyrkliga arv. Det är istället en uppgradering av den vanlige kristnes status inför Gud.

Uppgifterna för den som ordineras till särskild tjänst i vår kyrka blir inte mindre viktiga utifrån detta synsätt. Ledaruppdrag är alltid mycket viktigt, framför allt därför att ”alla kristna är sannerligen det andliga ståndet” (Luther 1520).