Pessimisten har inga problem att summera sitt 2018. Tre månader efter valet står politikerna och stampar i ett nära parodiskt nummer av oförmåga till överrenskommelser.
Britterna förbereder uttåget från det EU som skulle garantera Europas ställning, och dess interna fred. Men som nu hotas av populism, schismer och uppror.

I öst ter sig den stora björnen allt glupskare, efter att annekteringen av Krim, liksom operationerna i Syrien fått minimala konsekvenser. Världsmakten USA styrs av en president som slänger sig med kärleksfulla yttranden till diktatorer, medan demokratiska ledare hålls kortare. Även om det i ärlighetens namn ska framhållas att allt Donald Trump gör inte är elände. Som påskriften av resolution HR 390 exempelvis.

Enligt den ska Religiösa och etniska minoriteter i Irak och Syrien ska få hjälp med att återuppbygga sina samhällen efter IS folkmord, och de skyldiga ska inte undslippa att ställas till svars för sina brott mot mänskligheten.

Svenskassyriern och kristne journalisten Nuri Kino och A Demand For Action har arbetat hårt för resolutionen och fått glädja sig åt hur EU och FN kallat det som hänt för folkmord. Däremot väntar de på samma ställningstagande av Sverige. Inte minst i kölvattnet av att IS-förslavade nobelpristagaren Nadia Murad dragit fram något av det värsta från kanske hela mänsklighetens historia, är det lätt att dela Nuris frustrerade väntan. När det utvisas konvertiter, barn och familjer till en värld där de inte kan skyddas, är det ännu svårare att hålla fast vid bilden av Sverige som den humanitära stormakten.Över allt detta svävar ett kommande klimatkaos.

Lösningarna på de annalkande problemen lämnar ofta övrigt att önska. Filosofen Torbjörn Tännsjö insinuerade i en uppmärksammad DN-intervju för några veckor sedan att han var positiv till en klimatdiktatur, baserad på en global styrelse.

Än så länge har vårt eget land ändå varit väl förskonade från omvärldens buller. Men världspolitiken kommer närmare. Redan två år sedan talade generalmajor Anders Brännström om att Sverige kan vara i krig inom några år. Han har inte fått medhåll från alla håll och tvingades tidigare i år bort från försvarsmakten. Men tidigare i år kom foldern om kriget eller krisen kommer. Något liknande har inte skickats ut till Sveriges befolkning sedan 60-talet.

Som kristna och församlingar kan det i tider som denna finnas fog att titta över sin egen beredskap, och säkerhetsstrategier. Säpos terrortillslag i slutet av förra veckan i bland annat Lilla Edet och Ale är en väckarklocka. Med religiös och politisk extrem terrorism riskerar kyrkor att bli måltavlor.

Men är allt i världen verkligen så nattsvart? Som en fin kontrast har professor Hans Roslings bok ”Factfulness” fortsatt inspirera. Boken som ”possibilisten” lämnade som en form av avskedspresent till världen innan han dog 2017 och som Bill Gates såg till att ge till studenter som baslitteratur för att förstå världen. Få har före eller efter Hans Rosling haft förmågan att mitt i de svarta rubrikerna visa på att allt faktiskt inte går mot domedagsscenario.
Det finns en mängd positiva faktorer som just nu formar världen. Fler blir välutbildade, livslängderna ökar, den extrema fattigdomen minskar. Även i klimatfrågan såg Rosling visst hopp.

Det måste vara kyrkans uppgift också. Att se och ge hopp.

I Markusevangeliet, säger Jesus ”När ni får höra krigslarm och rykten om krig, så förlora inte besinningen. Sådant måste komma, men därmed är slutet inte här.”

Ofta är det kanske lätt att hemfalla i slutsatsen att nu är det snart kört. Men ska man tro Jesus tycks det finnas tid att fortsätta arbeta för en bättre värld. Som Denis Mukwege gör i Kongo, som mängder av församlingsmedlemmar gör varje dag, som Martin Luther king-pristagaren Domino Kai eller varför inte Greta Thunberg. Tänker man så finns det en stor portion hopp också inför 2019.