Såhär i semestertider kan det vara på sin plats att diskutera resor. 

Låt oss börja med volontärresorna. Något som formligen exploderat under senare år. 

Finns det schyssta volontärresor, frågar sig Anita Janerud i en krönika i senaste numret av nättidningen Omvärlden.

Finns det alltså resor där volontärernas intressen inte kommer i första hand, där de verkligen gör en insats och där de inte tar jobben från befolkningen i området? 

Det är en bra fråga som dessutom växer i aktualitet i takt med att volontärarbete blir på modet och allt fler pigga pensionärer spottas ut från företagen.

Svaret är ett odelat ja, om man menar unga eller äldre som åker ut för att hjälpa till i ett existerande projekt , kanske inte allt för långt hemifrån, för att måla och snickra, bygga hus, laga mat, vara lägerledare eller köra hjälptransporter.

Jag har stött på volontärer i Rumänien, i Litauen, i Lettland, i Estland, i Thailand, och i Israel/Palestina. För många har det blivit ett sätt att leva. Man åker till Rumänien för egna pengar, och gör påhugg sex veckor om året, medan ens gelikar åker till Thailand och ligger på stranden eller hinkar Sangria på spanska solkusten,

Naturligtvis gör man resan för sin egen skull också. Varför inte? Det är inte förbjudet att ha kul på jobbet, liksom. 

Men det gäller att veta vad man gör, och att vara förberedd. För den evigt anpassbara marknaden erbjuder numera en rad spännande volontärresor till exotiska länder långt borta. 

Denna speciella nisch brukar kallas volonturism,och kan beskrivas som en slags kommersialisering av volontärmarknaden utomlands. Ett sätt att slå mynt av människors idealitet och vilja att hjälpa. Men också av att se världen och uppleva något annat än en tillrättalagd charterresa. Viktoria Olausson, som tidigare arbetat på Afrikagrupperna, går så långt att hon till och med kallar det nykolonialism. 

Det är främst då den så kallade barnhemsturismen som avses, eftersom det också är så att ingen kontroll av ressugna hjälpredor görs. Dessutom är det så att korta resor på ett par veckor ofta gör mer skada än nytta, åtminstone om det handlar om människor och inte om praktiska göromål. Och det är oftast just resor på några veckor som resebolagen erbjuder. 

Men det är sannerligen inte bara barnhemsbarn som erbjuds hjälp.

En annons, vald på måfå i det stora utbudet, erbjuder volontärresor som hjälp till barnhem, daghem, skolor, gatubarn, handikappade, kvinnor eller djur.

En annan lockar med volontärarbete för alla åldrar. Och i nästan alla länder. Utan krav på yrkesutbildning eller tidigare erfarenhet.

Men outbildad arbetskraft finns rimligtvis redan på orten. Brist på folk är sällan ett stort problem i utvecklingsländer. Däremot vill de gärna ha lön, om än aldrig så liten.

I rapporten Ingen barnlek på populära semesterorter som gjordes av nätverket Schysst resande år 2013 slåss fast att barnhemsbarn, ofta traumatiserade och kärlekstörstande, far illa av att volontärer tillfälligt dyker upp i deras liv. Barnhemsbarnen hinner inte mer än krama om dig så åker du igen.

Den ideella föreningen Fair Trade Center, som beställde rapporten, avråder helt från volontärarbete på barnhem. 

Trots att rapporten alltså är flera år gammal märks ingen avmattning i resandet, även om svenska resenärer och arrangörer inte hör till de värsta.

Dit måste istället räknas de team, mestadels amerikanska, tyvärr ofta kyrkliga, som reser runt och tar ett krafttag någonstans. Efter sig lämnar de perfekt byggda hus och en rejält tillplattad ortsbefolkning som förstått att de inget kan och vet själva.

Så kan det bli när entusiasmen är så stor att man kramar ihjäl dem man egentligen ville hjälpa.