Det är mer än 50 år sedan nu. Sent 40-tal. Omfattningen av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gick upp för världen. Mina mor- och farföräldrar växte upp rädda för kärnvapenkrig.

1962, också mer än ett halvsekel sedan, och världen står redo för kärnvapenkrig igen. Några få personers beslut avvärjde den så kallade Kubakrisen, som under ett par veckor fick världen att hålla andan. Några få personer hade lika gärna kunnat ödelägga oanade delar av jorden genom ett annat beslut.  Barnen på sextiotalet, mina föräldrar, växte upp rädda för kärnvapenkrig.

1989, jag var nybliven tonåring och murarna föll i Europa. Det kalla kriget var slut, men vi som växte upp då gjorde det ändå i kärnvapnens skugga. Svampmolnen fyllde nyhetssändningar när Frankrike sprängde upp atoller i Stilla Havet i jakt på bomben som kunde döda allt och alla. Vi växte upp rädda för kärnvapenkrig.

Förra veckan står radion på i köket under familjens morgonrusning. Presidenter och diktatorer hotar att spränga varandra i småbitar. Missiler flyger över hav, och Nordkoreas provsprängning av en vätebomb orsakade ett jordskalv som mätte 6,3 på Richterskalan. Det är mer än förra sommarens jordbävning i Italien, som skördade 299 liv.

Mina barn och bonusbarn frågar och frågar. Kommer det bli kärnvapenkrig nu? Kan det komma kärnvapen i Sverige? Vilka vill skjuta kärnvapen? Finns det tjuvar och dumma bossar som har kärnvapen?

Våra barn växer upp rädda för kärnvapenkrig.

Men. Det har ändå hänt positiva saker sedan 40-talet. I somras lyckades en majoritet i FN:s generalförsamling pådrivna av ett målmedvetet och skickligt civilsamhälle komma överens om en resolution mot kärnvapen. Inga kärnvapenländer gav sitt stöd till förslaget. Inga NATO-länder heller. Men ändå! Nu skulle väl vägen mot en slutlig nedrustning av de vapen som kan ödelägga hela vår planet så lätt trots allt kunna börja?

Jag vill fortfarande tänka att det nog är så. Att vi är på väg mot en kärnvapenfri värld. Men motståndet är förtvivlande kompakt. Även här i Sverige ställer sig politikerna i kö framför journalisternas mikrofoner för att fördöma FN-processen. Försvarsminister Hultqvist lovade snabbt att ”kampen mot kärnvapen inte på något sätt får rubba Sveriges internationella försvarssamarbeten”. Moderaternas Wallmark understryker att han hoppas att ”regeringen förstår allvaret och inser den pinsamhet man utsätter sig för om man undertecknar.”

Så reduceras kampen mot kärnvapen till en ”pinsamhet” i debatten. Men den som följt det politiska samtalet om nedrustning blir knappast förvånad. Så lät det också när debatten om förbud mot klustervapen fördes. De vapen som splittras i massor av ödeläggande delar för att döda och skada så många som möjligt urskillningslöst. ”NATO-länderna skulle bli arga. Förbudet skulle vara ett slag i luften. Fred kan inte byggas genom nedrustning, det är naivt att tro.” Samma argument, då som nu.

Men klustervapenförbudet ratificerades. Och det fick effekt. Precis som förbudet mot personminor för 20 år sedan. Konventioner har en normerande effekt, och står inte i strid mot de kärnvapenkontrollsystem som redan finns. Och nu har världen en antagen FN-konvention, framröstad av en majoritet av världens länder. Det borde ge hopp för alla barn runt alla köksbord. Nu gäller det bara att vår egen riksdagsmajoritet beslutar sig för att göra allt för att våra barns generation ska bli den sista att växa upp med rädslan för kärnvapenkatastrofen.