Väckelserörelserna ville vara där människor fanns. Därför byggde de. Väckelsehistorien är byggnadshistoria — missionshus och kapell på nya industriorter och knutpunkter på landsbygden under 1800-talet, skolor, sjukhus och kyrkor i Afrika under missionens pionjärår, funktionella kyrkor i de nya storstadsområdena med stora utrymmen för möten, samvaro och till och med idrott under rekordåren andra hälften av 1900-talet. Byggnadskommittén blev under perioder nästan lika viktig som styrelsen i församlingar med utbyggnadsplaner.
Här har folkrörelsesamfunden haft sitt försteg framför folkkyrkan med dess traditionella katedraler långt ut på landsbygden eller i kontoriserade stadskärnor hotade av för-ortsexpansionen från 1950-talet. I takt med industrisamhällets och demokratins framväxt ville folkrörelserna ligga i tiden, både vad gäller idéer och strukturer. Och när folkkyrkan ville hänga på ut i förorterna låg missions- och baptistkyrkorna ofta stolta redan där. I för-ortscentra fick vi både Ica och Konsum, både frikyrka och Svenska kyrkan.

Under ett sekel av byggande skapades också några av det moderna Sveriges vackraste offentliga byggnader. Västerortskyrkan i Vällingby, för att ta det klassiska exemplet, är ett unikt svenskt bidrag till 1900-talets internationella arkitekturhistoria. Kyrkorna skulle vara platser både för gudstjänster, förkunnelse, studier, samtal, barn och ungdomsverksamhet och social samvaro. Den kristna tron innebar gemenskap. Och för att gemenskapens rum skulle bli särskilt fint offrade medlemmarna inte sällan mer till kyrkbygget än till det egna hemmets förfining.

Men det finns en baksida. Sårbarheten i vår kyrkotradition ligger i att vara alltför tidspräglad, särskilt när både tidsandan och människor rör sig vidare. Det gäller svårigheten att rätt hantera såväl sekularisering och ny andlighet i idéutvecklingen som fortsatta folkomflyttningar.
Framför allt den senare förortsexpansionen i det så kallade miljonprogrammet blev (som framgår av reportage i denna tidning) inte som den var tänkt. Trångbodda svenskar ville ha egna hem och de nya flerfamiljshusen fylldes i stället av den samtidigt starkt växande invandringen.

I dag ligger många av folkrörelsesamfundens kyrkor långt från var medlemmarna bor. De närboende är muslimer eller ortodoxt kristna som ännu är främmande i den svenska livsstilen. Verksamheten går på sparlåga och frågor väcks om kyrkor måste stängas.
Kanske behöver det i några fall bli så. Församlingar och verksamhet går inte att rädda. Några av våra kyrkor övertas av ortodoxa från Mellanöstern eller till och med av muslimer. Det kan vara fullt logiskt och konsekvent också utifrån fädernas förväntningar.

Men vi ser också exempel på hur traditionella folkrörelseförsamlingar öppnar sina kyrkor för det nya mångkulturella Sverige. Efter alla rapporter om förortens misär börjar vi så sakta få hoppingivande bilder av nya gemenskaper och möjligheter. Tidigare väsensskilda kristna traditioner möts. Till våra kyrkors gemensamma framtid hör också förnyad förkunnelse och tjänst i miljonprogrammets kvarter.

ANDERS MELLBOURN¶