I väntan på nästa terrordåd

Den 7 april 2017 befann jag mig med mina döttrar i ett ridhus i södra Stockholm när en av de andra föräldrarna visade mig sin mobiltelefon: Misstänkt terrordåd i Stockholms city. Vi blev chockade och tankarna tumlade runt. Vad innebar detta? Var fanns våra anhöriga? Några timmar senare mötte vi ett stort antal människor som promenerade hemåt eftersom lokaltrafiken var avstängd. Sveriges huvudstad var i chock.

Efter mer än ett halvår har rättegången ännu inte påbörjats eftersom förundersökningen är så omfattande. Till skillnad från många andra terrordåd finns det här en huvudmisstänkt, Rakhmat Akilov, som överlevt och dessutom erkänt. Rättegången kan förhoppningsvis bli en viktig del av läkningen av detta trauma och kanske också ge en del ledtrådar hur det kommer sig att en man med muslimsk tro menar sig tjäna Gud genom att döda och skada män, kvinnor och barn.

Journalisten Åsne Seierstad har i sin bok, Två systrar (2016), försökt att förstå hur två tonåriga norsk-somaliska syskon bejakat jihadismen. Systrarna, 17 och 19 år gamla, var uppvuxna i Norge och tycks ha varit väl integrerade i det norska samhället, med goda studieresultat i skolan. Ändå finns det ett utanförskap som gör att dessa starka självständiga flickor väljer att med öppna ögon lämna sitt tonårsliv och gå in i en sträng sluten muslimsk kvinnoroll som slutar med att de lämnar Norge och ansluter sig till Islamiska Staten där de blir bortgifta i staden Raqqa.

Seierstad skildrar skickligt mekanismerna för unga människors radikalisering och jag associerar till min egen frikyrkliga uppväxt där jag blev en del av grupperingar som var missnöjda med den etablerade kyrkan. Det finns dock en tydlig skillnad. Bland de evangelikala sammanhang som jag rörde mig i fanns det inget bejakande av våld. Det är otänkbart att jag på TeamEvangelisations nyårsläger i Värnamo 1985 skulle ha gått omkring med en k-pist på axeln.

När en hel värld försöker förstå varför muslimska ungdomar radikaliseras på detta våldsamma sätt ställer Seierstad frågan: vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade? Hon hänvisar till den norska säkerhetspolisen som i september 2016 menar att gruppen radikaliserade muslimer i västvärlden präglas av låg utbildning, stor kriminalitet och lös anknytning till arbetslivet. Den beskrivningen stämmer knappast på de två systrarna, men dessa två får nog ses som undantag.

Den franske statsvetarprofessorn Oliver Roy, menar i boken Jihad and Death. The Global Appeal of Islamic State (2017), att den islamistiska terrorismen inte har religionen som drivkraft utan istället en stark dödslängtan. Att begå ett terrordåd blir helt enkelt ett finare sätt att ta sitt liv. Roy visar i sina studier att de radikaliserade muslimer i västvärlden som blivit terrorister är endast ett fåtal invandrare. En majoritet (60 procent) är invandrares barn eller konvertiter (25 procent) och viktigt är att de kommer både från arbetarklass och välbärgade hem. En avgörande förklaring enligt Roy är att religionen i ett land som Frankrike, inte tillåts synas i det offentliga livet, och detsamma kan sägas om de sekulariserade nordiska länderna. Okunskapen om sin religiösa tillhörighet gör det lättare att radikaliseras. Om man aldrig läst Koranen går det använda ett fåtal citat för att motivera massmord. Roy lyfter fram Mohamad Lohovaej-Bouhlet, som körde ihjäl 86 personer i Nice med en lastbil i juli 2016. Mohamads radikalisering skedde inte i en moské utan i den laglösa världen på barer, kampsports-arenor och fängelser. Roy sammanfattar: ”Det är inte islam som radikaliserats, utan radikaliseringen som islamiserats”.

London, Bryssel, Berlin, Stockholm och nu senast New York. Västvärlden har drabbats av så många terrordåd att det är svårt att minnas alla. Oron för nya dödliga attacker finns under ytan i alla stora städer, inte minst när IS alltmer förlorar mark och dess anhängare återvänder till Europa. Av de omkring 7400 västerländska ungdomar som anslutit sig till IS har omkring hälften återvänt. Bara för Sveriges del innebär det minst 150 personer. Säkerhetspolisens arbete och polissamarbetet i Europa är naturligtvis oerhört viktigt för att förhindra nya dåd. Men som Dagens Nyheters ledarsida påpekade (28/10), behöver alla de som stöttat eller varit aktiva i IS på ett rättssäkert sätt dömas till kännbara straff, där uppgörelsen med nazismen i Nürnberg 1947 är en viktig förebild. Det gäller också de två systrarna från Norge som i en mailväxling blev kritiserade av en muslimsk väninna som menade att IS-krigarna begick sexuella övergrepp på yazidiska kvinnor. En av systrarna svarade: ”De är inte kvinnor. De är krigsbyten.”

Det är samtidigt viktigt att inte glömma att den bästa medicinen mot fanatism stavas integration. Att människor med annan etnicitet och religion känner sig respekterade och delaktiga i våra västerländska samhällen. Ett kännetecken för de terrordåd som begåtts med lastbil som vapen, är att de varit hyrda eller stulna. Det är inte lastbilsförare med fast anställning eller som äger sitt fordon som kört på oskyldiga människor. Det är istället de som ställer sig utanför samhället som i religionens namn tar sig rätten att döda. Integration är därför minst lika viktigt som förbättrade betonghinder för att förhindra ytterligare terrordåd.