Det har sagts så många gånger nu att det nog är bortom sant eller falskt. Demokratin som vi känner den är hotad. Senaste åren har vi diskuterat skrämmande studier som visar hur unga människor hellre vill styras av en expert än av folkvalda politiker. Vi ser sjunkande medlems-tal i de traditionella politiska partierna, och vi ser Brexit och Trump och att en femtedel av européerna vänder sig till populistiska partier. Vi oroas över det låga valdeltagandet i det som vi ofta kallar utanförskapsområden och vi läser larmrapporter om hur val numera kan manipuleras i ryska trollfabriker. I SVT-dokumentären Länge leve demokratin! från i våras säger 4 av 10 riksdagsledamöter att de anser att demokratin är hotad.

Hot är ett kraftfullt ord. Och ”hotet mot demokratin” är något så märkligt som en tacksam bild för alla inom politiken att enas kring. För få saker lämpar sig så bra för mobilisering som ett hot. Vare sig det är ”etablissemanget” eller ”populisterna” som är kärnan i hotet. Men just därför är också frågan om det verkligen är ”försvar” och mer information som demokratin behöver för att räddas från hotet?

För samtidigt som det är sant att partierna tappat medlemmar i rasande fart de senaste decennierna och att politisk makt har flyttats från folkvalda till mellan- över och utomstatliga aktörer så har intresset för politik inte minskat. Inte heller har valdeltagandet i Sverige minskat. I den nya antologin Digital demokrati – partierna i en ny tid konstaterar författarna istället att partiernas förmåga att kanalisera väljarnas intressen har minskat. Men att denna partiernas kanske viktigaste funktion inte längre fungerar som förut behöver inte betyda demokratins död. Däremot ett starkt behov av att förändra och utveckla demokratin.

I ljuset av den situationen är det förvånande att så många av lösningarna på problemet fortfarande handlar om mer av samma. När civilsamhället kampanjar i frågan handlar det om att budskapet om demokratins förträfflighet måste nå ut bättre. Men kan vi verkligen ta för givet att demokratin i slutänden vilar på värderingar om fri- och rättigheter snarare än på dess förmåga att lösa medborgarnas problem?

Och när partierna på samma sätt inte upplever att de ”når ut” blir svaret snyggare instagrambilder, fokusgruppstestade slogans och informationskampanjer riktade till de grupper där valdeltagandet är lågt. I båda fallen ligger fokus på information snarare än lyssnande. Så konstaterar också antologins författare att partierna använder sociala medier framför allt som en slags megafon för envägskommunikation. ”De dialoger som ändå förekommer förs i allmänhet inom en politisk elit, inte mellan politiker och enskilda väljare.”

Men kanske är problemet till och med djupare än så. Vårt demokratiska system bygger på att partierna kan representera och formulera väljarnas vilja. När länken mellan partierna och väljarna försvagas så är risken inte bara att partierna inte kan hantera de stora utmaningarna, utan också att de tappar förmågan att överhuvudtaget identifiera vilka de är. Att då som väljare bli uppvaktad vart fjärde år med uppmaningen att gå och rösta upplevs då av många mer som provocerande än som inspirerande. Eller som moderaternas partiledare Ulf Kristersson säger i SVT:s Länge leve demokratin!. ”Om vi har en jättefin demokratisk process men inte lyckas hantera vår tids stora problem, då kommer ganska många att tycka att – ni bara pratar, men ni kommer ju aldrig fram till någonting”.

Det är ett glapp som knappast kommer att kunna lösas med aldrig så noggrant utformade informationskampanjer. Istället behöver mer fokus läggas på hur det demokratiska systemet kan förändras och utvecklas i takt med att samhället utvecklas. Politiken behöver förändras, gamla sanningar behöver släppas, nya metoder behöver prövas, allianser behöver brytas och nya skapas. Därför är antologin om digital demokrati så spännande läsning. Här finns tankar om crowdsourcing av idéer och politiska lösningar och massor av fakta om hur politiskt engagemang ser ut i dag. Kanske kan man som i Norge prova sänkt rösträttsålder i kommunalval? Den som väntar sig enkla svar lär dock bli besviken.

Ett mer digitalt samhälle innebär nya möjligheter för politiker och medborgare att mötas för att identifiera och lösa problem, och i potential finns det hopp. En sak står dock klar. I slutänden är alla medborgare beroende av ett politiskt system som fungerar för att lösa de problem vi möter i vardagen och som får oss att känna oss rättvist behandlade. Hotet mot demokratin kommer därför knappast att kunna mötas med PR-mässiga utspel, informationskampanjer eller instagramvänliga megafoner. Väljarna räknar med att bli lyssnade till. Det om något borde inte förvåna en demokrat.