Kristna förföljs, hotas och trakasseras tills de tvingas lämna allt och fly hals över huvud.

Nu avslöjas att trakasserierna fortsätter i den förmenta tryggheten här i Sverige. De religiösa motsättningarna på våra asylboenden växer.

Journalisten och människorättsaktivisten Nuri Kino har nu gått ut och lovat starta speciella asylboenden för utsatta kristna i Sverige. Riksdagskvinnan Desirée Pethrus (KD) är inne på samma linje och har i en interpellation frågat vad regeringen tänker göra åt situationen. 

Migrationsminister Morgan Johansson svarar att våld och hotelser naturligtvis är fullständigt oacceptabelt på våra asylboenden, men att han idag inte är beredd att särbehandla de kristna. Att det inte är de utsatta som bör flytta utan de som står för hoten.

Däri har han rätt. Det ligger något mycket obehagligt i tanken att alla som mobbas på grund av sin tro ska flyttas till särskilda skyddade boenden. 

Att flytta dem som diskrimineras och mobbas innebär ju faktiskt, hur man än ser på det, en acceptans för våldet. Ett okej till att fortsätta se ner på dem som tillhör en annan grupp, eller som lämnat den tro man själv omfamnar. 

Desirée Pethrus menar att situationen nu är så allvarlig att det snart inte finns något alternativ. Enligt tillgänglig statistik har cirka 6000 så kallade incidenter inträffat under senare tid.

Redan nu skyddas många boenden av väktare. Samtidigt har, i relativ tysthet, speciella boenden för hbtq-personer inrättas.

Att de finns är redan det ett misslyckande från samhällets sida, möjligen nödvändigt, men likväl ett misslyckande.

Fortsätter man på den inslagna vägen har vi snart boenden för kvinnor som mobbas, för dem som kommer från vissa regioner,  för olika etniska grupper och, självklart, asylboenden för alla olika trosinriktningar.

Morgan Johansson meddelar att alla asylsökande istället ska få tydliga budskap om vad som gäller och att brott kan påverka möjligheterna att få asyl. 

Nuri Kino för sin del anser att asylsökande som inte efterlever våra lagar ska få omedelbart avslag på sina asylansökningar.

En inkastad brandfackla i debatten, som blir meningslös utan ett regelverk. För så länge det inte handlar om allvarliga brott är det svårt att se var gränsen ska gå. 

Och frågan är hur hot och mobbing ska stävjas i underbemannade och trånga boenden, där många redan är traumatiserade av svåra upplevelser i krigsområden.

Detta betyder naturligtvis inte att nyanlända inte ska få tydlig information  om vad som gäller i Sverige.

Detta saknas idag. Liksom både resurser och handlingsplaner. Att de inte finns är förståeligt. Den stora migrationen har gjort att systemen släpar efter. 

Men problemet finns tyvärr redan här. I många förorter har kvinnor i åratal talat för döva öron om en tilltagande islamistisk radikalisering. Att hindra detta från att ytterligare sprida sig i samhället måste därför prioriteras. Vi har redan sett att våld och bråk bland utsatta människor på asylboenden leder till rädsla, medborgargarden och mer våld från människor i det omgivande samhället.  

Redan nu har vi gott om grannar till tilltänkta asylboenden som protesterar. Rädslan breder ut sig. Och ingenting är farligare än just det. Rädslan.