Förtryck och förföljelse av kristna är inget nytt, i synnerhet inte i Mellanöstern. Den här veckan påminns vi om det grova brott som skedde för hundra år sedan. Det började  24 april 1915 i nuvarande Istanbul, där den armeniska tidningen Azamart förbjöds och ett par hundra intellektuella, författare och journalister fängslades och avrättades.

Händelsen var startskottet på massmorden på armenier och andra kristna — syrianer, assyrier och kaldéer. Över två miljoner brändes till döds instängda i byggnader, eller dog av hunger, törst och våld under påtvingade ”dödsmarscher”. Kvinnor våldtogs. Barn skildes från sina föräldrar. Egendom konfiskerades. Kyrkobyggnader förstördes.

Ledarna för den ungturkiska, nationalistiska rörelsen ville turkifiera östra delen av det Osmanska imperiet. Området tömdes nästan helt på sin kristna befolkning. En tvåtusenårig kristen kultur i Mindre Asien försvann.

Så har det fortsatt sedan 1915. Martyrernas antal växer i Mellanöstern. Den kristna närvaron fortsätter att minska. Flyktingströmmen talar sitt tydliga språk. Senaste statistiken över kyrkosamfund visar att det enbart i Sverige finns över 70 000 kristna som under de senaste årtiondena tvingats emigrera från Bibelns värld.

Även massmorden fortsätter. Det som skedde för hundra år sedan blev ett slags morbid generalrepetition inför efterföljande utrotningar av etniska eller religiösa grupper i världen; Förintelsen. Demokratiska Kampuchea. Rwanda. Srebrenica. Dafur. Med flera. Uppräkningen rymmer historiska brott mot mänskligheten i nutid som är lika avskyvärda. Idiotiska — ja, så man blir stum.

Efter Förintelsen 1945 var världen överens: ”Det får inte hände igen!” ”Vi får inte glömma”! Brottsrubriceringen folkmord (genocid) etablerades, och förbud mot folkmord blev en del av folkrätten. FN grundades, bl a med mandatet att förhindra upprepning. Men det har inte upphört. I exempelvis Rwanda 1994 planlades den etniska rensningen mitt inför ögonen på FN. Slagorden upprepades av världens ledare: ”Det får inte hända igen!” Men än så länge är det plakatspråk utan kraft. Utvecklingen i Mellanöstern belyser hyckleriet.

Historikern William Dalrymple berättar i boken Från det heliga berget hur han på 1990-talet reser i de bibliska länderna. Han finner ruiner och lämningar efter kristen närvaro överallt, men allt färre ”levande stenar”, alltså kristna grupper. Om Dalrymple skulle göra om resan idag skulle också spåren av kristna vara borta.

Den här veckan uppmärksammas över hela världen folkmordet för hundra år sedan, också runtom i Sverige. Det finns skäl att Equmeniakyrkans pastorer, medlemmar och andra deltar — både för sin egen skull och i solidaritet med offren och anhöriga.Men det är också ett tillfälle att ta reda på mer om de kristnas situation i Mellanöstern.

I samband med minnesdagen kommer den Armenisk apostoliska kyrkan att helgonförklara dem som mördades. Hundra ljus ska tändas i katedralen i Etchmiadzin. Kyrkklockor i hela Armenien kommer att ringa lika många gånger.

Folkmordet har verkligen hänt, även om nuvarande Turkiet — som ärvt sitt lands historia — vägrar erkänna det officiellt.