Till jul blir det särskilda kristna budskapet tydligt. I julens berättelser blir Gud människa, går in under vanliga människors villkor och förkunnar att Gudsriket gäller vårt vanliga liv. Det är något annat än vad religion och gudstro betytt tidigare.

Den Gud och de gudar människor genom historien tillbett och fortfarande ofta vänder sig till är allsmäktiga härskare som dels används för att förklara sådant vi med vårt förnuft inte förstår, dels ska blidkas genom offer och underkastelse. Jesus och den Gud han kallar Fader är annorlunda.
Vi vet förstås väldigt litet om den historiske Jesus. Evangeliernas källvärde är ofta osäkert och många skildringar motsägelsefulla. Men genom årtusenden har människor genom alla oklarheter i de bibliska berättelserna anat och mött en Jesus som berör, utmanar, inspirerar, tröstar och förlåter; en Gud som ger försoning och upprättelse.

Kristendomen har, förvisso särskilt sedan den blev romersk statsreligion på 300-talet, hyllat Jesus Kristus som en väldig härskare i rymderna med kejsare, påvar och kungar som sina jordiska ställföreträdare. Men i de bästa av de storslagna bysantinska Kristusmosaikerna finns också ofta ett stråk av vemod, medkänsla och utsatthet i Jesu blick. ”Kungarnas Kung” som hyllas i Händels Messias är i verkligheten vår broder, som är till för oss och manar oss att vara till för andra.

Jesus rider in i Jerusalem på en arbetsåsna som en nästan övertydlig markering mot den romerske härskaren på stridshäst. Jesus talar om sig själv som Människosonen och förkunnar Guds rike på jorden, något som förverkligas i vårt sätt att leva med och för varandra som människor.
I den kristna tradition av ”dissent”, protest och motstånd mot den världsliga makten och dess ordningar, som de svenska folkrörelsesamfunden står i, har denna Jesuserfarenhet varit stark.
I ett av Kristus inspirerat motstånd mot den givna maktordningen och med den personliga myndighet som en frälsningsupplevelse gett, har våra fäder varit med och berett väg för demokrati och en tankefrihet som också påskyndat utvecklingen av ett sekulärt samhälle. Något tillspetsat kan vi säga att sekulariseringen i vår evangelietolkning och upplevelse är en Guds välsignelse.   

Visst är det bra med ett regelbundet gudstjänstliv, daglig bön och andlig koncentration. Visst måste det kristna livet också uttrycka våra andliga behov. Men egentligen är inte Jesus vidare andlig. Att förkunna och bekänna Jesus måste vara mindre prat och mer verkstad som det heter i samtidens språkbruk.
Det som människor genom århundradena upplevt och upplever som revolutionerande med Jesus och möjligheten att tro på honom är mötet med en Broder som talar om att Gud är annorlunda. Gud blir människa, ger oss kraft att leva i frihet. Och det Han kräver är inte underkastelse, dyrkan och offer utan något mycket svårare — att vi ska ta emot och leva med de minsta och svagaste ibland oss. För det är där Han finns och då Han uppenbarar sig. ¶


ANDERS MELLBOURN