Nu är det dags igen. Kanske står vi snart vid vägs ände; eller i början på något nytt, vid FN:s stora klimatmöte i Paris i december — det 21:a i ordningen.

Det är då ett nytt klimatavtal ska antas av världens länder. Det är då den globala uppvärmningen ska stoppas. Hittills har inte så mycket hänt. Oändliga förhandlingar och förhalningar på jättelika möten jorden runt, bara.  

Det är mycket förvånande.

Man kunde ha trott att så länge det bara gällde andra länder långt borta så kunde EU och USA kanske nöja sig med att blunda. Men nu när de egna befolkningarna halkar runt i smältande snöslask, stormbyar och evinnerliga översvämningar så borde någon reagera. Frånsett allt mänskligt lidande borde det i längden bli dyrare med alla räddningsoperationer och återuppbyggnader än att förebygga.

Men tydligen inte.

Visst. Ingen vet om en ensam Katrina eller Gudrun bara råkade svepa förbi eller faktiskt beror på klimatförändringar. Att den tropiska orkanen ”Pam”, som praktiskt taget dränkt det lilla öriket Vanuatu i Stilla havet, bedöms vara den största stormen någonsin i området, kanske också är en tillfällighet. Men samfällda observationer från alla världens länder om ett allt mer nyckfullt klimat, jämsides med samfällda forskningsrapporter, som visar att koldioxidhalten i atmosfären i dag är högre än den varit på minst 800 000 år. Borde inte det vara nog?

Kyrkor och civilsamhälle gör sitt bästa för att sätta fart på klimatarbetet, men det går långsamt.

Vilket naturligtvis inte betyder att de ger upp. Alls icke. Nu drar det globala kyrkliga nätverkets, ACT, klimatkampanj Act Now for Climate Justice, igång igen, den som bildades inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn år 2009.

Målsättningen för alliansen, som består av över 140 organisationer och kyrkor, är helt enkelt att förmå världens ledare att införa effektiva klimatåtgärder som också är rättvisa och ger världens fattigaste en möjlighet till hållbar utveckling. 

För det är ju de fattigaste som drabbas hårdast av klimatförändringarna, som de har minst del i.

Så orättvist är det. 

Nu blir det också allt tydligare att det växande antalet konflikter i världen också delvis beror på klimatförändringarna. Torkan gör att betesmarkerna och odlingsjorden på många håll krymper. Till och med konflikten i Syrien tillskrivs till dels det förändrade klimatet, eftersom torkan i landet förvärrar läget. 

Det krävs alltså inte bara minskande utsläpp och miljöpåverkan utan också ett långsiktigt arbete för att dämpa effekterna av både ny och gammal miljöpåverkan.

Någonstans här är det som klimatkonferenserna brukar implodera. De fattiga länderna anser att de industrialiserade länderna ska ta ansvar för historiska utsläpp. De industrialiserade länderna kräver att länder som Kina och Indien måste göra något nu.

Kanske är det helt enkelt som Diakonias direktor Bo Forsberg och Svenska kyrkans internationelle chef, Erik Lysén skriver: ”Ett ambitiöst och rättvist klimatavtal kräver modiga politiska ledare” och människor världen över som visar att de vill ha ett sådant avtal.