Regering, domstol och ansvarig myndighet – Försäkringskassan, verkar från varsitt håll göra sitt bästa för att så långt möjligt slippa använda den reform som sedan 1994 gett tiotusentals personer med svåra funktionshinder och deras anhöriga möjlighet till ett värdigt liv.

Enligt Christina Larssons artikel i det här numret av Sändaren hotas nu runt 6000 människor av indragen assistans till följd av Försäkringskassans tolkning av en ny dom i Högsta förvaltningsdomstolen.

I sin prisbelönta bok Beckomberga: ode till min familj berättar Sara Stridsberg om ett historiskt Sverige vi lätt glömmer bort. De stora institutionernas Sverige. Beckomberga var i mitten av 1900-talet ett av Europas största mentalsjukhus, och hem för över 2000 personer. Stridsberg beskriver ett ”slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse, ett palats för vanställda och hopplösa där de får tumla omkring i ett stillastående smutsigt ljus, ensamma, inlåsta, bortglömda”.

Det är också lätt att glömma att den rösträtt som infördes i Sverige 1921 inte gällde många av de som levde sina liv på Beckomberga, eller på andra institutioner. Och det är lätt att glömma att barn med funktionshinder separerades från sina föräldrar till så kallade vanföreanstalter. Det är lätt att glömma att vi tvångssteriliserade 63 000 människor och att vi övertalade föräldrar till så kallat utvecklingsstörda att lämna ifrån sig sina barn in på 80-talet.

Det är i ljuset av den historien som assistansreformen LSS från 1994 behöver ses. Syftet med reformen var att ge de människor som vi tidigare separerat från samhället, omyndigförklarat eller låtit anhöriga vårda i hemmen, möjligheten att leva ett anständigt liv och rätten att vara fullt delaktiga i samhället. Sällan blir principen om ett välfärdssamhälle, där vi gemensamt betalar för ett skyddsnät som är så starkt att ingen kan falla helt igenom, så tydlig som i assistansfrågan. För självklart är det en dyr reform. Det är hela poängen – att ersätta sparsamt möblerade celler, spännbälten och sönderstressade anhöriga med personal som kan utföra det som behövs för att varje människa ska kunna vara delaktig i samhället.

 Det kostar pengar. Men det räddar också liv. Det ger människor bättre liv. Det låter anhöriga jobba och vila, det låter funktionshindrade äta och sova. Och det har lett till att människor med svåra funktionshinder har bättre hälsa och lever längre. För sjukvården är den avlastning och en besparing, men mer assistanstimmar blir det såklart. Men det är ju det som är poängen, och beviset för en reform som fungerar.

Så när regeringen tidigare gått ut med påbudet i sina direktiv till Försäkringskassan att kostnaden för assistansen måste minska så är det obegriplig politik. Självklart ska den som alla andra budgetposter hanteras effektivt, men bedömningen som försäkringskassan ansvarar för ska vara behovsstyrd, och därmed kostnadsoberoende. Det har Sverige råd med.

Den senaste veckans debatt har visat hur regering pekar på Försäkringskassan och Högsta förvaltningsdomstolen, Försäkringskassan i sin tur skyller på domstolen och en domstol skyller på att Försäkringskassan tolkar fel. Alla skyller på alla.

Men domstolen visste vad effekterna av formuleringen i domen skulle kunna bli. Enligt många juridiska bedömare valde de en linje som inte stämmer överens med lagens förarbeten. För Försäkringskassan så innebar därmed domen en öppning att möta regeringens mål att minska kostnaderna för assistansen och samtidigt skicka tillbaka bollen i regeringens knä genom att flagga för ”oövserskådliga konsekvenser”. Ministern svarar med att tillsätta en utredning, men vägrar vidta omedelbara åtgärder. Samtidigt som de utlovade besparingarna kan räknas in.

Och medan justitierådet, ministern och generaldirektören pekat på varandra har två personer om dagen förlorat sin assistans, och tusentals människor och deras familjer slits sönder av oron att bli förpassade tillbaka till institutions-Sverige.

Det är lätt att glömma hur tunn linjen är som skiljer oss eller våra nära från ett liv i behov av assistans är. En trafikolycka. Ett för tidigt fött barn. Ett virus. Och om det händer ska vi kunna känna oss trygga i förvissningen att vi har ett samhälle som bär, istället för att låsa in oss i ett ”slott på botten av världen”. Idag kan vi inte längre lita på det. Det är obegripligt.”