Folkkyrka och folkrörelsekyrka är inte samma sak. Historiskt är de varandras motsatser. Men båda kyrkomodellerna är typiskt svenska, sprungna ur en tid och konflikter som inte längre är. Båda håller på att förändras. Folkkyrkan firar tio år som fri från staten. Folkrörelsekyrkorna gör ett (sista?) försök att skapa en gemensam kyrka för gemensam framtid. Från sina skilda utgångspunkter borde de kunna mötas på vägen.
Väckelsen och frikyrkorna var en del av en folkrörelse i protest mot det etablerade samhället, kyrkan och statsmakten. Folkrörelsekyrkorna var församlingar av personliga bekännare. De erbjöd en troendegemenskap som predikade omvändelse och bättring och ville bidra till samhällets förändring. De har varit en del av demokratiseringen och moderniseringen av det svenska samhället sedan mitten av 1800-talet. Idén om folkkyrkan blev den lutherska statskyrkans svar på den pietistiska fromheten. Den ville vara till för alla, tvivlare som fromma. Den skulle inte vara beroende av medlemmarnas engagemang utan stå för Guds förekommande nåd och syndernas förlåtelse. Som bäst skulle den vara en kyrka inte för sig själv utan för andra.
Baksidan av folkrörelsekyrkan blev slutenhet, moralism, dogmatism, medlemstukt och gemenskap bara för de egna. Folkkyrkans baksida blev en bindning till enhetssamhället och tom förkunnelse från ovan. I öppenheten för alla förblev den enskilde likafullt mer objekt för nåd och syndaförlåtelse än myndig deltagande människa.

I dag har folkrörelsekyrkorna blivit öppna men mindre angelägna. Folkkyrkan tappar medlemmar och upptäcker sig på många ställen ha hamnat i minoritet. Den sekulariserade samtidsmänniskan ser ingen skillnad mellan att vara utsatt för omvändelsebudskap eller föremål för den förekommande nåden. Genom avregleringen från staten och demokratiseringen har folkkyrkan fått styrformer som drar mot folkrörelsekyrklig kongregationalism och lekmannastyre.
I det ”postmoderna” och mångkulturella samhälle som Sverige blivit kan förmodligen både folkrörelsekyrkorna och folkkyrkan klara sig hyggligare än vad de ofta tror. I den pluralistiska mångfalden finns plats för många idéer, kulturella uttryck, trosbekännelser och särintressen. Fromhetsvallen är sänkt och det udda och avvikande – till vilket kristen tro nu räknas – får frodas mer än i enhetssamhället.
För folkkyrkan sägs en framtidsmodell vara att bli en diakonins kyrka för andra och ta rollen som den bäste tjänsteproducenten bland många konkurrenter i ett avreglerat välfärdssamhälle. Ett alternativ är att bli en gemenskapsbärande motkultur av människor som i efterföljelse gör kyrkan synlig genom delaktighet och gemenskap i både vardagsliv och gudstjänst.

Men i båda fallen kan vi få ett begränsat evangelium. Diakoni är inte serviceproduktion utan förutsätter inbjudande gemenskap. Och gemenskap i efterföljelse måste innebära att gränser mellan församling och värld sprängs. Kyrkan måste bjuda både förkunnelse, försoning och förlåtelse, samla till både gemenskap och efterföljelse i tjänst för världen och andra. Där skulle både folkkyrka och folkrörelsekyrkor till slut kunna mötas i en vidare gemensam framtid. ¶

ANDERS MELLBOURN