Den som vill leva rikt och öppet måste läsa mycket, i stället för att spilla bort sitt liv på Facebook och sms i mobilen. Man kan givetvis göra mycket bra och vara en god människa utan att vara bokläsare. Men om man vill vara medveten och reflekterande måste man läsa regelbundet – eller bluffa sig fram och leva på fejk.

Förmågan att läsa – och förstå det man läser – är i sig ett stort mysterium. Att kunna koppla ihop abstrakta tecken, som bokstäver, till något meningsfullt är verkligen inget självklart. Ändå lär vi oss läsa och skriva från tidig ålder. Det tål att fundera på hur det kommer sig.

De senaste åren har jag fått bevittna hur mina barnbarn knäcker koden. En dag börjar de ljuda tecknen. De läser tecknen som ord. Det blir meningar. De förstår. De flyttar blicken. De bläddrar. Och så öppnar sig världen. Dessa iakttagelser har inspirerat mig att fundera på läsandet, inte minst mitt eget. Vilken ”kostcirkel” följer mitt läsande? När läser jag? Vad gör det med mig?

Ingen av oss kommer att hinna läsa allt som intresserar oss. Inte ens de stora klassiska verken och skönlitteraturen som man ”borde läsa”. Och med ny teknik ökar hela tiden mängden verk, och de är nu tillgängliga på smarta sätt. Men läsandet går tillbaka i vårt land.

På en blogg som heter Läsaren fann jag en krönika av Patrik Hagman, där han delade in sin läsning i fyra kategorier. Det inspirerade mig att göra min egen version av hans kostcirkel för läsning: 1) jobbrelaterade böcker, 2) Bibeln och andliga klassiker – alltså bra omläsningsböcker, 3) böcker som breddar och fördjupar perspektiven, och 4) spontan och underhållande läsning.

Vad böckerna handlar om som jag läser i mitt arbete är rätt klart. Det är sådant jag måste läsa för kurser, artiklar, forskning och recensioner. Med åren uppskattar jag denna läsning mer och mer. Fackböcker. Djupgående böcker på områden som jag trodde jag visste mycket om, men ständigt upptäcker vad lite jag vet. Det gamla tale-sättet är sant: ”Ju mer kunskap vi får, ju mer utökas kontaktytan till allt som vi inte vet något om.” I möjligaste mån försöker jag göra denna läsning på arbetstid.

Att vara expert på ett område är inte samma sak som att vara en bedjande människa. Det problemet har man inte med den andra kategorin, som utgörs av böcker som är omläsbara och ständigt ger sina läsare mer att sträva efter. För mig är Bibeln en sådan kanon. Bibeln lämpar sig bäst för långsam läsning. För tillfället läser jag kyrkoårets bibeltexter varje vecka och idisslar dem. Jag läser högt för mig själv, för att inte missa något. Sådan läsning kallas för lectio divina, andlig läsning. Målet är att väcka hunger efter andliga erfarenheter och att stärka bönen.

Hit hör också andra böcker som visat sig ha ett bestående värde – andliga klassiker. Jag håller som bäst på att läsa om Thomas Mertons bok Vägen till kontemplation som bokförlaget Libris påpassligt ger ut på nytt. Också äldre klassiker passar in här, såsom Martin Luthers Företal till Bibeln eller En kristen människas frihet. Luthers egen klassiker var Augustinus, vars Bekännelser och Guds stad fortfarande är aktuella.

Läsning av Bibeln och andliga klassiker är otroligt viktigt för den som verkligen vill förstå något om kristen tro i dag och inte ha tyckanden. Mestadels ägnar jag mig åt denna läsning på resor – både korta och långa.

Den tredje kategorin handlar om breddande och fördjupande läsning. Här placerar jag ”viktiga” nya böcker, som inte kanske på ett uppenbart sätt är kopplade till mina intressen eller mitt jobb, men de hjälper mig att ha koll på ”vad som är på gång” i kyrka och övriga samhället. Sådan litteratur hjälper mig att relatera tro till vår samtid. Just nu läser jag Ingemar Karlssons bok Roten till det onda (Historiska media) som handlar om uppdelningen av Mellanöstern. Denna kategori av böcker lägger jag på mitt sängbord, för att läsa dem innan jag ska sova.

Fjärde kategori är böcker som jag läser som ren underhållning. Semester tycker jag är lämplig tid att läsa romaner och populärlitteratur. I sommar har jag laddat upp med en liten roman som heter Lilla smycket av Patrick Modiano. Man kan förstås försöka intala sig själv att sådana böcker är nyttiga för jobbet eller för gudsrelationen. Men är det inte att lura sig själv? Därmed inte sagt att denna läsning är dålig eller onödig. Men man bör vara på det klara om vad som är vad.

Ja, så kan läsningens kostcirkel se ut. Jag är väldigt nyfiken på hur ni, kära läsare av Sändaren, tänker kring ert läsande? I vilken mening är Equmeniakyrkans medlemmar ”läsare” i dag?