Massakern på Charlie Hebdos redaktion måste tas som utgångspunkt för en verklig och seriös debatt.

Ett terrorattentat handlar aldrig bara om religion. Eller yttrandefrihet. Det handlar om makt och är alltid politiskt motiverat. Även om de utförs under någon religions täckmantel.

Men det har ingenting med religion att göra.

Terrorhandlingar utförs för att slå sönder ett politiskt system och jihadisternas främsta mål är att försöka slå in en kil mellan de muslimska befolkningarna i Europa och övriga europeer.

Redan den tyska terrororganisationen Baader Meinhoff på sin tid försökte sprida sådan skräck i samhället att det förhatliga västerländska demokratiidealet skulle krackelera.

Al Quaida lyckades i viss mån. Efter flygattackerna mot World Trade Center har en rad övergrepp mot oskyldiga begåtts och världen är sig inte mera lik.

Alltså: radikala islamister är farliga och ett högst reellt hot. Både mot förtryckta kristna, judar och andra oliktänkande minoriteter i arabländerna, och mot oss i väst.

Hotet ser visserligen inte likadant ut. EU:s befolkningar riskerar inte att utplånas, våra hem jämnas med marken, våra döttrar våldtas och våra söner lemlästas.

Ändå är vi europeer också rädda. Eftersom hotet om nya våldsdåd hänger över hela Europa. Men det finns också något som heter att se faran i vitögat. Och göra gemensam sak med systrar och bröder här hemma. Vad de än tror på. Åtskilliga moderata muslimer i de svenska förorterna har också reagerat på de växande antalet radikaliserade unga män i moskeerna. Många har vänt sig till polisen.

Ingenting har hänt.

Det kanske heller inte är möjligt, eller önskvärt  med förebyggande polisingripanden.. Den så kallade kontraterroristspiralen, som gärna uppstår efter blodiga attacker, leder till att mindre juridiskt hållbara ideer plockas fram ur gömmorna. De riskerar bara att öka utanförskapet och radikalisera folk än mer, tror terroristforskaren Hans Bruner.

Samtidigt har vår närpolis nedmonterats, ungdomsgårdarna stängts och alla ambitioner på uppförande, ordning och närvaro försvunnits ur den svenska skolan.

Så kanske får vi stå för integrationen själva då. Slå upp församlingarnas dörrar och erbjuda gemenskap, med läxläsning, språkträning, kvinnogrupper och filmkvällar. Eller kanske bara bjuda hem någon på fika. Till exempel.

En fungerande integration kan nämligen göra skillnad. Också så att vi själva lär oss skilja på muslimer och radikala islamister.

För muslimen på gatan har inte mer med islamisterna att göra än vad vi andra har. De har tvärtom oftast flytt från islamisternas terror i sina hemländer.

Däremot är det inte helt ovanligt att deras söner, och kanske döttrar, lockas med i ett sammanhang som lovar dem jobb, inflytande och en alternativ verklighet..

Scenariot känns igen från 30-talets Tyskland. Det måste bekämpas med upplysning, fungerade skolor, engagerade grannar och gemenskap. Men också med avlyssning, polis och kontroll.

Alltså med både morot och piska. 

Det är livsviktigt att vi nu ägnar oss åt detta växande problem istället för att använda all kraft till att jaga enstaka SD:are och hota med högerspöken. 

För annars ägnar vi oss åt att sila mygg och svälja kameler, om uttrycket tillåts.