Istället för att fromt säga att det finns något viktigare än pengar, är det tid att säga: Kyrkan och dess medlemmar är kallade av Gud att leva ett annat rikes ekonomi. En gudsrikesekonomi, där gåvan står i centrum.

Så här vid årsskiftet behöver vi fundera på hur vi skulle kunna skapa en nödvändig friktion i förhållande till en alltmer omslutande ekonomistisk verklighet.

Då kan det vara klokt att påminna om att evangeliernas budskap handlar om tro och ekonomi, om förhållanden mellan rika och fattiga, och om ett rättvist samhälle. Gudasonen föddes i enkelhet, levde enkelt och brukade aldrig våld. De första kristna utmärkte sig i en radikal egendomsgemenskap, där de gav tid, arbete och ”nådegåvor” till varandra — och de samlade in medel till de fattiga. Långa stycken i Paulus brev gäller en insamling till behövande (läs: 1 Kor 16, 2 Kor 8).

Drivkraften i denna sociala revolution var att de kristna var väl förankrade i gudsrikets verklighet. Jesu varningar om ”habegäret” tog man på allvar. Kanske skulle vi kalla det ”konsumism”. Till sina efterföljare sa Jesus: ”Akta er för allt habegär!” Därför att ”en människas liv inte beror på överflöd av ägodelar” (Luk 12:15).

På vilket sätt vill och kan Equmeniakyrkans församlingar och andra församlingar vara en framtidsrörelse, där ”mötet med Jesus förvandlar mig, dig och världen”? Hur förvandlas habegäret och rovdriften på planeten i våra församlingar?

 Livsmönstret för en sådan framtidsekonomi firar vi redan i nattvarden. I det brutna brödet och delade vinet förkunnar vi Guds utgivande kärlek. Det är gåva på riktigt. Vi funderar för sällan över vad det konkret innebär att å ena sidan leva i en värld dominerad av vinster, egenintressen och förtjänster – och samtidigt vara oförtjänt mottagare av själva livet som en gåva.

Det lekfulla namnet Equmenia anspelar på ekonomi. Det är alltså en ekonomisk utmaning att tillhöra Equmeniakyrkan. Vilken teologi har vi då för tro och ekonomi? Flera framstående filosofer och sociologer i vår tid har reflekterat över vad gåva är för något, till exempel Pierre Bourdieu och Jacques Derrida. Det är tid att låta frågan hamna högt på dagordningen i församlingar och ungdomsföreningar. En bra början kan vara att läsa Jakobs brev tillsammans.

I dag tycks många tro att församlings- ekonomi är ett slags statlig angelägenhet, men de kyrkosamfund som förenats i Equmeniakyrkan var en gång väl utvecklade gåvokulturer. Missionen, medmänniskan och församlingen var den gudsrikets ekonomi man gav till och förvaltade. I dag har många församlingar svårigheter med att få det ekonomiska ansvaret att fungera. Och då handlar det ändå om att medlemmarna i någon mening ger till sig själva. Ännu svårare är det nog att föra fram ett givande ”utöver tiondet”, som det ibland uttrycks när vi ska offra till diakoni och internationellt missionsarbete.

Den här ledaren är skriven med en stilla bön om ett återlärande av kyrkans gåvokultur, så att vi frimodigt i Jesu anda kan säga: ”Så ska ni ge!”