”Vad pratade vi egentligen om när vi var 25”? Frågade en vän. Vi funderade ett tag, kom på att vi nog pratade om första jobbet, om drömresor, om nya kärlekar, eller äldre kärlekar, relationer som kanske skulle bli samboskap eller äktenskap, om livsval. För mig och många av mina vänner var det på många sätt en ljus och ganska obekymrad tid. Nu möts vi för att fira våra 40-årsdagar. Och pratar om andra saker, för nu har livet hänt oss. Föräldrar som gått bort för tidigt, längtan och sårigheten efter barn som aldrig kom, glädjen och sorgen i barn som kom men som var sjuka, utmattningar och depressioner, skilsmässor och separationer. Vi lever i en tid med å ena sidan extremt höga krav på yta, lycka och framgång, och å andra sidan en så stor längtan efter uppriktighet, sprickor och delat mörker. Det är inte lätt att förhålla sig.

Vi befinner oss just nu mitt i Stilla veckan, en tid att ge plats för de stora livsfrågorna och för att söka oss närmare Gud. Vi gör det genom att möta Jesus i hans allra svåraste stund, i det djupaste mörkret och i den största övergivenheten. När Jesus på långfredagen, i den nionde timmen ropar ” Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?” då gör han det i upplevelsen av total isolering från Gud.

Det är inte alltid enkelt att tolka Långfredagens Golgatavandring. Varför finns all denna smärta, lidande och ensamhet? Det är inte lätt att smälta det grymma i att när vår Gud blir människa, då blir han brutalt avrättad. Dessutom uthängd och bespottad i sin mänsklighet. ”Hjälp du dig själv!” ropar folket. Men detta är också själva kärnan. Att vi fick en Gud med sår, med erfarenhet av mänskligt lidande, övergivenhet och isolering. För precis som jag och min vän reflekterade över, så innehåller alla mänskliga liv sin andel långfredagar. Somliga fler än andra.

Budskapet är enkelt, och fruktansvärt svårt. Våga vara i din svaghet, våga misslyckas, visa ditt mörker – du är inte övergiven. För jag vet hur du har det, jag är en Gud som varit i det mörkaste mörkret. Det är en tröst, det är en berättelse som kan bära oss och hjälpa oss vara både människor och medmänniskor. Men det är också en varning; akta er för att förakta trasighet och svaghet, lita inte på ideologier, människor eller politiska ledare som ropar ”Hjälp du dig själv!” eller som ställer behövande och lidande emot varandra.  Jesus väg till döden på korset är ett tecken på hans oändliga kärlek till oss människor, och en uppmaning att se varandra som han ser oss. I första Johannesbrevet kapitel fyra står ”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” Stilla veckan blir så en övning i att glömma strävan efter perfektionism och istället våga möta vår egen och all världens trasighet med en kärleksfull och ödmjuk blick.

There´s a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in. (Leonard Cohen)

(ung: Det finns en spricka i allting. Det är där som ljuset kommer in).