Från förra årets erfarenheter har arrangörerna byggt vidare och man tycks vara angelägen om att betona att Jesusmanifestationen inte är en manifestation mot något. Orden om en ”kristen revansch” i fjolårets kampanjmaterial har plockats bort till förmån för en strävan att lyfta fram kärnan i kristen tro. Jesusmanifestationen kan bli en härlig fest där tusentals människor ger uttryck för sin tro på, sin förståelse av och sitt möte med Jesus Kristus.

Förutsättningen heter mångfald, eftersom mångfalden utgör en förutsättning för kristen tro. I Bibeln finns inte en berättelse om Jesus från Nasaret, utan fyra huvudberättelser, kompletterade med en rik bukett av brev, vittnesmål, tolkningar och meningsutbyten. Genom kyrkans brokiga historia har mångfalden ständigt firat nya triumfer.
Varje försök att reglera uttryck och ordningar till en enda har misslyckats. På så vis har den kristna kyrkan visat sig rymma en sagolik växtkraft. Lika anmärkningsvärt är att kärnan av vad som uppfattas som kristen tro levt vidare, inte mångfalden till trots, utan tack vare den.

Det som skulle dämpa glädjen kring festen på lördag är om den präglades av en självgod säkerhet, om det andades att det bara är precis så här som tron på Jesus Kristus bör uttryckas. Risken finns, inte därför att arrangörerna skulle önska så, utan därför att en sådan tendens tycks finnas inbyggd i alla mänskliga ansträngningar att samla, organisera och formulera en tro eller en åskådning. Självgodheten lurar bakom trygga trögrörliga kyrkoinstitutioner och välkammade trossamfund, men på något underligt sätt också hos nya självmedvetna rörelser som vill bryta sig ur och skaka om. En ärkebiskop eller en samfundsledare kan formulera sig med ack så tydlig självtillräcklighet, lika väl som en författare som tror sig provocera. Tillsammans med anspråket att förkunna evangelium blir eftersmaken bitter.
Under våren har en Jesusdebatt pågått utifrån Jonas Gardells bok Om Jesus. En annan bok som faktiskt borde ha fått än större betydelse för samtalet om vad det i dag innebär att vara en Jesus-följare kom redan i fjol, nämligen baptistpastorn och teologen Harry Månsus Min resa. Månsus skildrar sina samtal med sökare och troende utanför kyrkor och samfund, och pekar på risken att kyrkan blir ”renlärigare än Gud själv”. Gud använder många verktyg för att sätta människor i rörelse i andligt hänseende, konstaterar Månsus. ”Därför är det ödesdigert om kristna förskansar sig i kyrkor och kapell och inte finns vid de vägskäl där moderna pilgrimer möts.”

Festen på lördag visar att fromt folk inte vill förskansa sig. Om här ges utrymme för samtal och dialog, där man inte bara vill proklamera utan också nyfiket lyssna, då blir Jesusmanifestationen ett välsignat möte. ¶