Min dotters förskola skulle göra studiebesök i en ortodox kyrka på nära håll i medelklassförorten. Det var mitt förslag att besöka den ortodoxa kyrkan som ett led i förskolans normkritiska pedagogik. På så vis skulle barnen få komma i kontakt med människor av en annan etnicitet liksom en främmande religiös tradition. Förskolans pedagoger ställde sig positiva och jag lovade att skriva en kort introduktion.                            

Några veckor före studiebesöket delades informationsbladen ut till föräldrarna.  Pedagogerna hade tillfogat ytterligare en mening efter min informationstext. Där stod det att studiebesöket inte hade något religiöst syfte! Jag blev minst sagt förvånad. Kan man besöka en kyrka och utesluta det religiösa?

Under våren har den ateistiska organisationen Humanisterna haft en kampanj där man menat att man kränker barn genom ”att stämpla dem med en viss livsåskådning”. Ordförande Christer Sturmark försökte nyansera påståendet (DN 8/5) att föräldrar visst hade rätt att förmedla sin religiösa övertygelse till sina barn, men att barn hade rätt att göra sina egna livsval. Sturmark förklarade däremot inte hur barn ska få kunskap för sina livsval om de aldrig får möta olika former av praktiserad religiositet? Detta blev också tydligt under studiebesöket med förskolegruppen i den ortodoxa kyrkan. När en av kyrkans medlemmar förklarade att Jesus fanns avbildad på ikonerna såg flera barn helt frågande ut. Vem var den där Jesus hon talade om? Istället väckte dofterna från rökelsekaret uppmärksamhet där ett barn utropade: Jag tycker det luktar pizza!

Erik Amnå, professor i statskunskap och före detta förbundsordförande för studieförbundet Bilda menar att frikyrkorörelsens enorma barnarbete för hundra år sedan kan liknas vid en vacker saga (Dagen 7/9 2012). Frikyrkorörelsens framgång byggde på att barnens egenvärde poängterades i en tid då barnen mest betraktades som blivande arbetskraft. Numera är barn värderade och prioriterade på ett helt annat sätt, men detta har främst blivit familjens ansvar. Allt färre vuxna orkar med att ta ansvar för andras barn i ett folkrörelsebaserat barn-arbete. Barnen ses inte längre som församlingens ansvar utan som föräldrarnas.

Det kan tyckas märkligt att frikyrkorörelsen som varit känd för sitt stora ungdomsarbete och gigantiska söndagsskolor under bara några årtionden minskat så drastiskt. Kan ytterligare en förklaring vara att vi lever i ett samhälle där religiös verksamhet anses som suspekt? Vem vågar bjuda med sina barns kompisar till kyrkan, om vi ständigt måste hantera misstanken att de riskerar att bli kränkta där?

Humanisternas kampanj riskerar att förstärka denna trend, men ungdomsorganisationen Equmenia är förvånansvärt tyst i ämnet, och det bekymrar mig. Vem ska annars ge råg i ryggen åt oss föräldrar när vi är på väg att inleda samtal på skolgården eller vid förskolegrinden? För det är väl i det naturliga samtalet med andra föräldrar som vi kan skapa förtroende för en kyrkas barnverksamhet som i så stor grad är präglad av respekt för barnens integritet. En plats där barn kan upptäcka att livet är mer än bara pizza!