Han anser att invånarna på den lilla ön Norra Sentinel gjorde rätt när de mördade den unge missionären John Allen Chau med pilbågar och stenar (Aftonbladet 27/11). Allen Chau ville berätta för sentineleserna om Jesus, men Kadhammar menar att han är av samma skrot och korn som Columbus och spanjorerna som koloniserade inkariket. Han var reellt ett hot. Att döda honom var alltså det enda rationella.

Teologen och kyrkohistorikern Joel Halldorf korrigerar Kadhammars synnerligen märkliga text i Expressen (6/12). Halldorfs släktingar var missionärer i exempelvis Tibet och Kongo. De reste av kärlek till Gud: inte för att ta någon annans mark med våld eller för att förslava och exploatera, utan för att de tog Jesu missionsbefallning på allvar. Liksom Halldorf skriver var dessa utsända ur väckelserörelsen inga nationalister: de predikade ”ett universellt frälsningsbudskap” för alla världens folk. Den sanna gemenskapen i Kristus bryr sig inte om nationsgränser.

Kadhammars är dock en vanlig, slentrianmässig beskyllning: kristendomen har bara inneburit elände utanför västvärlden. Det är en föreställning som i bästa fall är okunnig och värsta fall illvillig. Kristendomen är för det första inte någon västerländsk religion: den tar sin början i mellanöstern, och den vi tillber föddes som en judisk man från Nasaret. Jesus predikade ett radikalt budskap som gjorde gällande att frälsningen inte bara gällde för ett folk och en nation: nu kunde alla människor världen över bli Guds barn. Paulus upprepar: ” Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” 

Det är inte heller sant som Kadhammar antyder att kristendomen varit en förtryckande kraft i historien. Denis Mukwege, den kongolesiske gynekolog som i måndags tilldelades Nobels fredspris, är kristen och ordinerad pingstpastor. Som Halldorf uppmärksammar tackade Mukgewe till och med svenska pingstmissionärer för deras insats i hans hemland. Det betyder förstås inte att västerländsk mission aldrig misslyckats eller haft negativa konsekvenser. Självfallet har den det, och alla har kanske inte rest med rätt avsikter. För vissa var det där med att berätta om Jesus nog snarare något man gjorde för att ”civilisera” än för att frälsa från döden, och det är förstås något helt annat. Inom den moderna amerikanska missionsrörelsen hörs mycket riktigt röster som vill tänka om kring hur man missionerar, och varnar för den typ av korttidsmissioner som är populära bland välbärgade ungdomar – där man åker till ett afrikanskt land, gräver en brunn, lär ut lite engelska och sedan åker hem igen. Sådana resor riskerar förstöra den lokala ekonomin och göra mer skada än nytta.

Men steget därifrån till att tolka mission som något vita pådyvlar icke-vita är stort. I grunden ligger en obehaglig föreställning om att afrikaner, indier, tibetaner och medlemmar ur ursprungsbefolkningar inte kan tänka själva, inte kan välja om de vill ta emot budskapet om Jesus eller ej, inte är kapabla till rationella val. Det finns en enorm positiv kraft i kristendomen, en kraft som särskilt uppfattas av de som är svaga och marginaliserade. Bland romarna kallades den föraktfullt för en religion för kvinnor och slavar, vilket förstås är ett hedersbetyg. Kristen tro ser till de svaga och är en katalysator för förändring. Kristen tro startar sjukhus och kvinnokliniker, barnhem och skolor. Den kämpar mot prostitution och trafficking. Den vaccinerar. Den upprättar och utbildar. Hjälporganisationer som Barnabus Fund och Open Doors ordnar seminarier för lokala pastorer så att de själva ska kunna driva kyrkor och missionera. Om vi ska tala om de gånger missioner gått fel måste vi också minnas alla gånger den stått – och står – i livets tjänst.