Denna vecka äger Equmeniakyrkans kyrkokonferens rum i Stockholm med en uppmaning från Paulus som tema: Ikläd er Kristus. Hemsidan motiverar temat att vi i en tid av religionsmöten, flyktingströmmar och främlingsfientlighet behöver söka oss till den kristna trons centrum.

Det är nu fem år sedan Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan gick samman och två år senare tog namnet Equmeniakyrkan. Namnet har tagit tid att etablera sig internt och utanför det kyrkliga landskapet tycks namnbytet knappast har slagit igenom. Det är svårt att höras i mediebruset i ett sekulariserat Sverige när man som samfund försöker bygga upp en ny identitet. Årets kyrkokonferens kan ses som ett steg vidare i detta identitetsbygge.

Mediehistorikern Gunnar Hallingberg anser i sin bok Läsarna från 2010 att den svenska frikyrkorörelsen var en viktig förklaring till varför det moderna samhället växte fram i Sverige under andra hälften av 1800-talet. Hallingberg lyfter fram det offentliga samtalet, yttrandefrihet, tolerans och den fria företagsamheten som en frukt av den pietism som så tydligt var influerad av romantiken. Det var inte endast upplysningen som skapade det moderna Sverige utan i hög grad den etik och det engagemang som fanns hos frikyrko-folket där livet var viktigare än dogmatiken och individen viktigare än institutionerna. Frikyrko-rörelsen bidrog helt enkelt till att myndigförklara människan.

Equmeniakyrkans rötter sträcker sig till 1800-talet där tro och politik inte gick att skilja åt, och därför är det intressant att huvudgästen vid kyrkokonferensen är den amerikanske teologen Willian T Cavanaugh. Han benämner sig själv som en politisk teolog som inte värjer sig för ämnen som ekologi, migration eller konsumtion. Förhoppningsvis kan Cavanaugh vara en teologisk resurs när Equmeniakyrkan skapar församlingsteologi för 2000-talet. I det skapandet behöver samtalet vara levande om hur kristen tro får sociala och politiska konsekvenser. Att vi faktiskt tror oss ha något viktigt att tillföra samhällsdebatten.

Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi vid Åbo universitet och knuten till Teologiska högskolan Stockholm, kom 2015 ut med boken Katedralens hemlighet. Han använder bilden av en katedral som symbol för att visa att religion, tvärt emot den allmänna uppfattningen, står för tolerans och öppenhet.

En katedral har plats både för den sekuläre, estetiskt intresserade besökaren liksom för den bedjande. Men den bedjande människan accepteras däremot knappast i en konsthall, trots att sekulär kultur ofta beskrivs som mer öppen och vidsynt än religion. En god kristendomstolkning rymmer därför både tro och självkritik, tolerans och nyfikenhet.

Jag känner stor sympati för författarens slutsatser, men kan som frikyrklig fundera över symboliken med en katedral. En katedral kanske inte bara symboliserar generositet utan också en enväldig ekonomisk och politisk makt. Kanhända ett enkelt missionshus lika gärna skulle kunna symbolisera författarens intentioner.

I missionshus och kapell levde en gång folkbildning och kristen tro sida vid sida och befruktade varandra, något som gått förlorat i ytterligheternas tidevarv när allt numera ska renodlas och frikyrkorna blivit de religiösa experternas sammanslutning. Här kan kunskap om vår egen historia vara till hjälp när vi samtalar om framtidens kyrka. Bengt Kristensson Uggla, liksom Gunnar Hallingberg och William T Cavanaugh utgör viktiga dialogpartner i det samtalet.