”Det finns inget lättare än att få engagerade människor att framstå som idioter.” Veckan efter att anti-kärnvapenorganisationen ICAN tilldelats Nobels fredspris känns Bengt Ohlssons mer än 20 år gamla ord från mitt gamla tummade exemplar av antologin Solidaritet (som gavs ut av Cordia och Trots Allt) ledsamt aktuella. De gör ofta det, tyvärr. 

För varje engagerad människa som försöker flytta världen till ett lite bättre ställe verkar det finnas minst en människa som med armarna i kors gör sitt bästa för att få engagemanget och aktivismen att framstå som meningslöst, naivt. Och lite korkat. Kritikerna dyker upp på debattsidor, i åsiktspaneler och på sociala medier. De ifrågasätter faktauppgifter på detaljnivå, men kollar sällan upp något själva. De underminerar argumentation – inte med motargument, utan med att ifrågasätta själva engagemanget. Gärna med fördomar om hur engagerade människor är, eller hänvisningar till andra utsatta grupper som borde vara mer värda uppmärksamheten, den så kallade ”what aboutismen” 

 Ofta avkrävs den engagerade ett vattentätt logiskt resonemang ner på molekylnivå i argumentationen. Som om världen inte är komplex och full av nyanser, precis som strävan att göra den bättre. Och några egna lösningar serveras sällan den som älskar att förlöjliga den engagerade. På sin höjd en utopisk truism.  

Som Erik Helmerson skriver i DN när han förklarar varför priset till ICAN är problematiskt och FN-avtalet en papperstiger. ”Det bästa för världsfreden vore att dagens Kreml valde samma väg som för 25 år sedan, genomförde demokratireformer och slöt nedrustningsavtal med Washington, byggda på ömsesidig tillit.” 

Kanske det, men medan världen och Helmerson sitter och väntar på en sådan lösning,  åstadkommer engagerade människor förändring. Hela tiden. Kanske är det dags att sluta svara på frågor som ändå inte söker några svar. 

Sofia Walan