Jag besökte en gudstjänst för ett tag sedan. Det var i en av Equmeniakyrkans församlingar och kyrkolokalen var någorlunda välfylld och även en del barnfamiljer fanns på plats. Gudstjänstledaren, en man i 70-årsåldern, inledde med ett bibelord men fortsatte sedan med att berätta om ett födelsedagskalas han besökte nyligen. Det blev en mycket lång berättelse om hur fantastisk personen som fyllde år var, även denne i 70-årsåldern. Att det fanns barn i gudstjänstrummet uppmärksammades aldrig, utan istället sjöng vi en sång innan dagens predikant, pastor NN ”och hans hustru” hälsades välkomna. Pastorsfrun presenterades inte vid namn men sjöng duett med sin make innan pastor NN inledde sin predikan med ett bibelord av Paulus. Jag såg nu fram emot en god predikan där vår tids frågor fick möta och tolka Paulus teologi. Mina förväntningar kom emellertid på skam, eftersom hela predikan kom att handla om pastor NN:s släkt, en berättelse som sträckte sig ända bort till 1800-talet. Det var en troende släkt, en fin släkt på många olika släkt, men på vilket sätt det hörde ihop med Paulus ord och kunde hjälpa mig att vara kristen år 2017 förblev en gåta. När predikan var klar kom gudstjänstledaren fram och tackade predikanten men var tvungen att berätta om sin egen troende släkt och vilka fantastiska människor den bestod av. Nu började mitt tålamod att tryta. Jag sneglade till vänster och höger och undrade om ingen mer än jag hade lust att ställa mig upp och skrika: Nu räcker det!

I kyrksalen fanns det ett ljusträd, men när förbönen kom fick vi ingen inbjudan att tända ljus utan istället berättade gudstjänstledaren om en släkting till honom som var sjuk och behövde förbön. Att vi andra hade förbönsämnen eller kämpade med sjukdom nämnde aldrig gudstjänstledaren i sin bön. Gudstjänstledaren tackade därefter pastor NN ”och hans hustru” för tal och sång. Gudstjänsten avslutades med ett postludium på piano, men då började folk att högljutt prata med varandra som om kyrkkaffet redan börjat. Jag tyckte synd om organisten som plötsligt förvandlades till en cafémusiker.

Johan Croneman, journalist och krönikör på Dagens Nyheter, riktar i en krönika (DN 12/6) vass kritik mot SVT:s gudstjänster och framförallt predikningarna som han liknar vid ett ”floskel-VM”. Croneman menar att de präglas av budskapet ”lägg ditt liv i Jesu hand så ordnar sig det mesta”. Inte blev Croneman gladare av att lyssna på Equmeniakyrkans årskonferens från Vårgårda eftersom predikan ”sade nämligen ingenting”. Nu är nyanserna inte alltid Cronemans starka sida utan flosklerna finns nog även hos honom, men till hans försvar skall sägas att han beskriver sig själv som en regelbunden bibelläsare och uttrycker en stark förväntan att gudstjänsterna skall möta hans längtan. Croneman saknar predikanter som lyfter fram det radikala i Jesu budskap och menar att om Jesus själv skulle besöka en svensk gudstjänst skulle han ”ha somnat av tristess”. När jag själv går på gudstjänst har jag en förväntan att få sjunga, mötas av förlåtelsens ord, höra en predikan med förankring i bibeltexterna och få utrymme för mina böner. Om jag ständigt möts av män utan självdistans som berättar släkthistorier och samtidigt osynliggör kvinnor och barn då blir jag först upprörd men med tiden likgiltig och ointresserad.

Svenska kyrkans Unga hade för många år sedan en kampanj som kallades ”Stoppa plågsamma gudtjänstbesök”. Kanske en liknande kampanj skulle behöva initieras i Equmenikyrkans regi?