I en gammal folkrättsbok läser jag att den gängse definitionen av krig är ”en organiserad form av våldsam konflikt”. Det liknar alltså ett spel där vansinnet organiseras enligt givna regler. Men precis som i sällskapsspel finns där alltid någon som fuskar, men här med verkliga och obeskrivbara konsekvenser.

Precis så är det med den jihadistiska salafist-gruppen Islamiska staten. Än idag terroriserar och mördar de kristna och kurder men också moderna muslimer i ett skräckvälde som varken känner moraliska eller geografiska begränsningar. Tyvärr är detta inget nytt. Många är de troende som genom vår historia fallit offer för våld och förtryck. I berättelsen om den kristna kyrkan handlar de första kapitlen exempelvis om just mod och martyrskap.

Dessvärre har troende också stått för en hel del krig och förtryck. Inte nödvändigtvis för att tro motiverat krig utan för att tro och stat inte varit tydligt separerade. Religiösa ledare har i sådana lägen agerat mer som världsliga furstar med de anspråk på land, råvaror- och makt som en sådan haft, men låtit religionen agera täckmantel.

Andra konflikter har däremot sin rot i just religiös osämja. Så är det med attackerna mellan katolska republikaner och protestantiska lojalister på Nordirland eller i stridigheterna mellan det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien. Tro är tyvärr inte ett vaccin mot våld.

Mot denna till synes hopplösa verklighet kan evangeliets krav på fred låta både dubbel och infantil. Men det är här vi hittar kärnan i det kristna kärleksbudskapet. Krig kan bara rättfärdigas när alla fredliga vägar är uttömda och när försvaret av mänskliga fri-och rättigheter bara kan säkras genom motvåld. Så var det i Kosovo, Halabja och Rwanda och så bordet det få vara med Islamiska Staten och Syrien. Denna rättsprincip till skydd för mänsklig värdighet står fjärran från de korståg och övergrepp som tidigare skett i Guds namn.

Men detta gäller också världens förmodligen mest infekterade konflikt, den mellan Israel och Palestina. I Gaza har ramadan just inletts och protesterna vid den israeliska gränsen har för tillfället lugnat ner sig. Men läget är fortfarande spänt och Hamas uppmanar folk att återvända till gränsen. I ett sådant laddat läge som råder här blir varje förenkling en pinne på brasan.

Nej Palestina. Det är inte en fredlig demonstration när det kastas molotovcocktails och bensinbomber mot hjälptransporter, när det byggs tunnlar för terrorattacker mot civila eller när islamisterna i Hamas först försöker storma ett land vars blotta existens man vägrar erkänna för att sedan använda sina barn och ungdomar som en mänsklig sköld, med löften om martyrskap i himlen. 

Nej Israel. Det är inte en försvarbart att fortsätta bygga bosättningar på ockuperad mark, att tysta demonstrationer med våld, isolera människorna i Gaza eller att använda höghastighetsammunition som exploderar i kroppen med avsikt att orsaka största möjliga skada på skelett och blodomlopp och där 59 människor dödats och över 2700 nu har skadats. 

Fred och mänsklig värdighet kan inte byggas varken på ruinerna av Israel eller på palestinska gravar. Och den som dödar ett barn dödar en bit av vad det är att vara människa.

Jerusalem är helig mark för såväl judar, muslimer som kristna. Här måste den sistnämnda gruppen våga tro på att kyrkorna tillsammans kan vara bärare av freden. Minns att det var påven Johannes XXIII som mitt under Kubakrisen författade freds-och människorättsencyklikan Pacem in terris (Fred på jorden). Den skickades till både amerikanernas Kennedy och sovjetunionens Chrusjtjov och strax därefter rullades krisen tillbaka, vi slapp ett tredje världskrig och världen kunde andas ut.

Också idag kan kristna göra global skillnad. Genom Kyrkornas världsråd, Vatikanen, Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor och Lausannerörelsen kan vi förmedla att krig är en svår synd, medla i konflikter och bidra till försoning. Där och då gör vi Kristus ord ur Matteusevangeliet till våra: saliga de som gör fred för de skall kallas Guds barn.