Efter sex minuter i ett tomt rum utan annat att göra än att trycka på en knapp som ger en obehaglig elektrisk stöt började en del av testpersonerna ge sig själva elektriska stötar. Efter en kvart hade nästan hälften gjort det. Vi människor­ avskyr helt enkelt att bli uttråkade. Och sedan smarta telefoner och sociala medier blivit en del av våra liv slipper vi oftast det. Frågan är om det också förändrar oss i grunden.

Den amerikanska psykologiprofessorn Sherry Turkle hävdar i sin senaste bok, Tillbaka till samtalet, att det nog är så. På gott och ont. När allt går snabbt förlorar vi mer och mer vår förmåga att vänta. Redan efter några sekunders väntan på att en filmsnutt på internet ska ladda börjar vi surfa vidare. Och när vänner och sociala kontakter alltid finns tillgängliga och uppkopplade förlorar vi vår förmåga att vara ensamma. Att inte vara uppkopplad kan ge starka oroskänslor. Fenomenet kallas FOMO – Fear of missing out, rädslan att missa något. Det gör att vi ständigt kollar vår smarta telefon efter nya händelser. I snitt var sjätte minut, dygnets alla vakna timmar. Det gör att vi tittar på andras bilder från fester och semestrar när vi själva befinner oss på fester och semestrar.

Men är detta verkligen ett problem? Att slippa vänta upplever de flesta som något positivt. Och varför vara ensam om man kan ha sällskap? Möjligheten till en vän, en dejt, en kollega eller kanske till och med en livräddande kontakt finns i dag bara sekunder bort. Men vår hjärna behöver både ensamhet, väntan och långvariga samtal med ögonkontakt. Både för att återhämta sig och för att utveckla empatisk förmåga. Att koppla ner sig är därför en förutsättning för att koppla av, menar Turkle och får medhåll av Tanya Goodin, som startat en av Storbritanniens första internet-avgiftningskliniker för ungdomar. För lite drygt 5 000 kronor erbjuds tredagarsläger utan skärmar. Målgruppen är de drygt 30 procent brittiska tonåringar som är uppkopplade mer än åtta timmar om dagen.

Det här är ingenting att oroa sig för, säger Turkles kritiker. Vid varje större teknikskifte har olyckskorparna kraxat att människan, och särskilt ungdomen, kommer fördärvas. Radion skulle döda arbetsförmågan och minska produktionen. TV-spel och videor skulle göra oss till våldsverkare. Den generation som växt upp med internet och smarta telefoner, kommer utnyttja fördelarna och lära sig hantera nackdelarna.

Och så är det nog. Samhället är ju ingenting annat än oss medborgare, och hur vi lär oss hantera ny teknik kommer därför att förändra även samhället. Men just därför blir forskare som Turkle viktiga. Frågan är kanske inte så mycket om förändringarna är bra eller dåliga, utan vad som förändras och hur.

För någonting händer kanske med samhället när vi samtidigt som vi har blivit bättre på att scanna av texter och få fram information på kort tid förlorar vår förmåga till djupläsning. Att USA:s president Donald Trump inte vill ha längre PM än en A4 och hellre kommunicerar sin politik på twitter än genom väl förberedda uttalanden är kanske därför ingenting att bli överraskad av. Det är kommunikation som passar en samtid som hellre delar och kommenterar något snabbt i sina sociala medier än läser en text som tar längre tid än tre minuter att läsa.

Men om vi längtar efter en tappad förmåga till långa, utmanande och förtroliga samtal. Eller om vi skulle sakna vilan i att läsa en roman, eller gå en promenad i en lummig skog. Då har forskarna tröst att ge. Vårt rusiga behov av omedelbar bekräftelse och efter att vara ständigt uppkopplade försvinner efter bara några dagar. Att lägga bort telefonen där den inte syns, inte hörs och inte känns och så pass långt bort att det är lite jobbigt att gå att hämta den räcker för att vi ska återvinna koncentrationsförmågan. Och förmågan att föra längre samtal och att se varandra i ögonen.

Turkle avslutar med att citera filosofen Alain de Botton. ”Sann kärlek är att inte behöva kolla sin smartphone i den andres närvaro.” Ja, kanske. Eller så är sann kärlek lika gärna att hjälpa sin partner att ta den perfekta instagrambilden. Det kanske kan vara något att föra ett långt samtal om. Medan vi ännu har kvar förmågan.