Förintelsen uppstod inte ur ett vakuum utan var resultatet av att tyska politiker spridit konspirationsteorier och ställt grupper mot varandra. Den var en spegling av att man börjat gradera mänsklig värdighet utifrån ursprung eller religion och den var en förlängning av den våldsmobb som tillåtits härja på gatorna. Men den var också en direkt konsekvens av att vanliga människor som inte drabbades vände bort blicken. I dag har lockropen för de enkla lösningarna och de mörkaste av gränder återvänt men om historien inte skall upprepa sig måste vi den här gången både hålla ihop och hålla emot.

Det kan låta överdrivet tycker någon, men faktum är att i Ryssland genomför de tjetjenska myndigheterna en utrensningskampanj där homosexuella förs till särskilda fångläger i staden Argun för att torteras och mördas. Samtidigt har delstatspresidenten uttalat sitt stöd för de skurkgäng som ger sig på kvinnor som bryter mot islamistiska klädregler. Men allt det där är ju bortom våra gränser och vår kontroll invänder någon annan. Ja, kanske och ändå inte. För också vi får de makthavare vi röstar fram och världen hänger ihop. Bland de bruna krafter som nu drar fram över västvärlden har varken de homosexuella tjetjenerna eller de trakasserade kvinnorna några vänner eller allierade. Tvärtom är det partier som ofta försvarar Putin och hans vänner samtidigt som de själva står upp mot ”politisk korrekthet, homomaffior och feminism”.

Men vi är en demokrati säger nu någon tredje. Det är förvisso sant men det var både Tyskland då och Ryssland nu. Ändå skedde och sker övergrepp och utrensningar. Sedan USA fått en president som twitterhatar muslimer, mexikaner och kvinnor har det offentliga samtalet brutaliserats på ett sätt som bara borde glädja Ku Klux Klan. I demokratins väsen finns nämligen risken för majoritetsförtryck blott en votering bort. Då kan majoriteten ta sig rätten att förminska, fördriva eller till och med mörda människor. Demokrati är ett mycket riktigt ett värn men inte ett vaccin mot förtryck. Därför kan Tjetjeniens vardag i dag vara vår i morgon, om vi inte aktar oss.

I Sverige brukar det ibland sägas att Almedalsveckan på Gotland är demokratins festivalvecka. Men hur rimmar det med att arrangörerna nu godkänt att nazistiska Nordiska motstånds-rörelsen skall delta i årets kalas? Svaret är enligt festfixarna och den lokala ordningsmakten att nassarna nu bildat ett parti och därmed omfattas av samma regler som alla andra. Men Nordiska motståndsrörelsen är inte som alla andra. Tvärtom är NMR en terrorgrupp som vill se en väpnad revolution och som övar på den genom att planera sprängdåd i Västsverige och attackera mörkhyade och barnfamiljer i Kärrtorp. När vi har med nazister att göra duger det inte att felcitera Voltaire och blunda för riskerna. Hur skall demokratin kunna utvecklas eller ens bevaras om vi tillåter nazister skrämma människor till tystnad? Hur skall veckan som brukar vara en bred arena för goda samtal sprudla om människor inte ens vågar sig ut på de solvarma kullerstenarna?

På andra sidan landet samlas författare och bibliotekarier till en annan festival kallad för Bok- och biblioteksmässan. Också här välkomnas nu de bruna krafterna genom tidskriften Nya tider vars chefredaktör heter Vávra Suk. Om namnet är bekant kan det bero på att samma man var med om att grunda det öppet rasistiska partiet Nationaldemokraterna som förslog ”ras”rena dagis, som demonstrerade för dödstraff och massutvisningar tillsammans med just Nordiska motståndsrörelsen och vars partiledare misshandlade deltagare i Prideparaden. Med den på ytan något mer rumsrena nättidningen har gänget kring Suk nått betydligt större läsekrets än när de var ärliga med sin rasism men de har samtidigt försökt skrämma journalister till tystnad. Så viktig var den där yttrandefriheten när det kom till kritan och vad har man då på en bok-och yttrandefrihetsfestival att göra? Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor som Gustav Fröding skrev.

Men varför bjuds då gårdagens skurkar in till dagens demokratifestivaler? Jag tror att det är ett resultat av att vi sänkt garden och att de känner medvinden från partier som står dem nära. I ett land kallas de för Sverigedemokraterna, i ett annat för Jobbik, i ett tredje Lega Nord och i ett fjärde för Nationella fronten. De har olika nyanser och talar olika språk men de är samma andas barn. De är hatets arvtagare och den väpnade rasismens parlamentariska gren. Om historien bara har lärt oss en enda sak så hoppas jag det är att aldrig underskatta dem igen. Oavsett om de kommer som vältaliga parlamentariker, ”journalister” med ”alternativa fakta” eller som en lynchmobb som attackerar oss på gator och torg. Den här gången vet vi vilka de är, vi vet vad de går för och vi har facit i hand. Därför får vi inte låta oss skrämmas till tystnad och därför får vi inte blunda.