En av sommarens mest upprörande samhällsdiskussioner är den som följt av rapporter om sexuella övergrepp från olika musikfestivaler. Upp­rörande för att det fortfarande är så att flickor och kvinnor inte fritt kan röra sig i offentliga miljöer utan att riskera övergrepp. Men det är positivt att vi nu i alla fall fått en debatt i frågan. Det är som om samhället till slut identifierat problemet och nu, om än lite yrvaket, försöker hitta lösningar.
En sådan ”lösning” presenterades av Göteborgs kulturkalas förra veckan – de ville införa så kallade trygghetszoner framför de största scenerna. Syftet är att skapa en plats där framförallt kvinnor ska avskiljas från manliga potentiella förövare i publikhavet.
Men Kulturkalasets förslag är både provocerande och dåligt. Det handlar inte på något sätt om att komma till rätta med det bakomliggande, strukturella problem som gör att vissa män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar. Snarare bidrar det till att förstärka bilden av att kvinnor inte kan räkna med att få dansa och lyssna på musik i offentliga miljöer utan att ta eget ansvar för sin trygghet, som att inte dricka för mycket, inte klä sig för utmanande eller röra sig ute ensamma sent på kvällen. Signalen är att ”män alltid kommer vara män” och att kvinnor ju genom trygghetszoner visst ges möjlighet att slippa utsättas för kränkningar och brott genom att hålla sig inom särskilda inhägnade områden.

Men är det alltid fel att separera män och kvinnor i offentliga miljöer, eller vid särskilda arrangemang? Frågan är inte enkel, men i slutänden handlar det om syftet. I Sveriges Radios programserie Upploppet – om kvinnor som springer på barrikaderna – berättar löparpionjären Katherine Switzer om amerikanska Tjejmilen och att loppet startades samma år, 1972, som det blev tillåtet för kvinnor att springa i officiella tävlingar. Att ordna ett separat lopp för kvinnor var en del av 70-talets kollektivistiska feministiska anda. Syftet var att ge kvinnor ett utrymme där de i trygghet kunde introduceras i tävlingsmomenten och i att röra sig, svettiga, snoriga och i träningskläder, i offentliga miljöer. Och därmed ett sätt för kvinnor att leva och vara på samma villkor som män.
På samma sätt valde förskolorna Björn­tomten och Tittmyran, de första så kallade genusförskolorna i Sverige, att i början av 90-talet dela upp flickor och pojkar. Efter att förskollärarna under lång tid filmat sig själva med barnen såg de att flickorna fick mindre uppmärksamhet och hjälp, och att de ofta istället fick rollen att tolka pojkarnas behov. Som när vissa pojkar pekade på ketchupen vid maten och flickan svarade ”vill du ha ketchup?” Och hämtade den. Genom att dela på grupperna kunde pojkarna utveckla sin kommunikation och flickorna ges större tillgång till exempelvis trampcyklar och klätterställningar, och på så sätt lära sig vara trygga i mer fysiska aktiviteter. Metoden användes sedan till och från med syftet att flickor och pojkar skulle kunna interagera tillsammans på mer lika villkor och med större möjligheter till individuella val.

När flera badhus under de senaste åren skapat särskilda tider för kvinnor är det också ofta med ett särskilt syfte. Genom att möjliggöra för en grupp kvinnor som aldrig annars hade besökt ett badhus, att i trygghet lära sig simma. Målet är då att öka simkunnigheten hos Sveriges befolkning, men också att öka chanserna att dessa kvinnor vid ett senare tillfälle, tryggare i miljön, väljer att bada även under vanliga öppettider.
Men när man väljer att dela upp kvinnor och män för att undvika sexuella trakasserier, som i fallet med kvinnozoner på festivaler, är det inte en metod för att nå positiv samhällsförändring, eller att ta sig an roten till problemet med sexuella övergrepp i offentliga miljöer. Snarare tvärtom. Det är att anpassa samhället efter förövaren. Och att på ett relativt billigt sätt kunna friskriva sig ansvar för de brott som begås på festivalområdet. Istället behöver vi åtgärder och resurser som är framåtsyftande. Det kan handla om fler vakter, bättre varningssystem och alkoholförbud. Det finns så många möjligheter.
Vi ska inte heller glömma att en del av förklaringen till ökningen av anmälningar är att det redan gjorts stora framsteg. Vi har ett samhällsklimat där sexuella övergrepp och tafsande anmäls och rapporteras. Idag finns mycket större chans att en 16-åring i Gothia Cup anmäler en äldre man som tar henne på brösten och försöker pussas. När jag var i samma ålder för 25 år sen var den typen av beteenden något vi aldrig skulle fått för oss att anmäla, snarare något vi uppgivet eller förtvivlat lärde oss att acceptera utifrån rådande samhällsnorm.
Låt oss, just därför, fortsätta vara progressiva och tydliga med att det är förövaren som bär ansvar för sitt agerande. Inte de flickor och kvinnor som väljer att förutsätta att de fritt ska kunna röra sig på festivaler, diskon eller badhus utan att utsättas för brott.