Vi talar scouting, tonårsgrupper, arbete med flyktingbarn, idrottsövningar och andra trosmässigt neutrala aktiviteter som arrangeras av en religiös organisation. 

Sådana här aktiviteter har under lång tid fungerat på ett för alla parter tillfredställande sätt.

Men nu har många kommuner plötsligt blivit mer restriktiva i sina bedömningar av ideologiska ungdomsorganisationer.

Det har lett till  att stora bidragsbelopp frusit inne och många uppskattade verksamheter fått läggas ner.

Det kommunala självbestämmandet innebär att reglerna är luddiga och tolkas olika i både tid och rum. En godtycklighet som givetvis gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för många organisationer att driva en långsiktig verksamhet.

Detta trots att de allra flesta kristna ungdomsorganisationer är väl förtrogna med  vilka regler som gäller, eller kanske ska vi säga, vilka regler som har gällt. De söker bara bidrag för helt profana aktiviteter.

Men ibland räcker inte ens det. Religiösa organisationer per se göre sig icke besvär. Risken för eventuell smygpropaganda som skulle kunna infiltrera minsta scoutförening, bedöms som alltför stor. 

Många kommuner vill alltså inte ge bidrag  till ”religiös påverkan”-  av principiella skäl.

Och precis som stat och kommun inte vill, och naturligtvis inte ska, kompromissa med sin värdegrund så varken vill eller ska ideologiska ungdomsorganisationer göra det heller. Equmenias ordförande Carin Dernulf säger till Sändaren att Equmenia inte kommer att kompromissa med sin värdegrund för att få bidrag. eftersom det  i många fall skulle innebära att praktiskt taget utplåna sig själv och allt man tror på. Eller i klara ordalag, att skriva om stadgarna.

Hon tycker det är märkligt att kommunerna inte mer uppskattar allt det positiva och inkluderande arbete som ungdomsorganisationerna gör.

Arbete som ofta kan ses som en viktig motkraft till andra krafter och strömningar i samhället idag. 

Problemet gäller nu inte bara ungdomsorganisationer, utan alla former av religiösa organisationer. På många orter drabbas kyrkornas verksamheter mycket hårt.

Som i exempelvis Halmstads kommun där man strypt alla bidrag till religiösa organisationer. 

Rädslan för religiös extremism och den hårda kritiken mot bidragen för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor till exempelvis Sveriges förenade muslimer får väl antas ha spelat in i kommunernas bedömningar. Och det är riktigt att bidrag till organisationer med en religiös agenda ska hanteras med eftertanke.

Men att dra alla ideologiska föreningar över en kam är att sila mygg och svälja kameler, för att nu ta till en sliten metafor.

En organisation ska vara demokratiskt uppbyggd och verksamheten ska vara öppen för alla. Men dessa kriterier uppfyller nästan alla kyrkor och församlingar med råge. De aktiviteter man söker bidrag för är heller inte konfessionella. Tvärtom vill de mestadels erbjuda aktiviteter som stat och kommun själva inte mäktar med. De bidrar till mångfald och valfrihet. Civilsamhället är en stor, stark och betydelsefull kraft som behöver stöd och uppmuntran

Så tycker en del kommuner, men alltså inte alla. Exakt hur det ser ut i olika landsändar vet ingen. Nationell statistik saknas.

Det tycks också vara stor skillnad mellan stat och kommun. Statens bidrag till trossamfunden ses ju som viktiga för demokratin och mångfalden. Just nu pågår för övrigt en utredning om statens stöd till trossamfunden, ledd av professorn i statskunskap Ulf Bjereld, som ska föreslå ett nytt regelverk med tydligare krav på demokratiska värderingar. Utredningen beräknas vara klar i början av nästa år.

Kanske vore det bra med lite generella riktlinjer. Idag arbetar nämligen vissa kommuner också emot sig själva. Sätter stopp med ena handen och ger med den andra. Många kommuner samarbetar med olika kyrkor och församlingar i arbetet med asylsökande.

Då duger samma kyrkor som sedan inte får bidrag till egna aktiviteter,