Digitaliseringen av samhället går i rasande fart. Men medan många av oss jublar över möjligheten att swisha kollekten, betala bussresan i en app, chatta med vår läkare eller sjukanmäla barnen via Bank-ID, så innebär förändringen att mängder av människors liv istället begränsas och försvåras. Närmare en halv miljon av dem som bor i Sverige har aldrig använt internet. Enligt regeringens politik för digitalisering ska ”Alla ges möjlighet att ta del av digitaliseringen och de fördelar den för med sig. Regeringen arbetar för att digitaliseringen ska bidra till hållbar tillväxt, sysselsättning och ett socialt sammanhållet samhälle.” Det finns alltså all anledning att både växla upp de särskilda satsningar som görs för att nå icke-användarna med utbildningsinsatser, men också att säkerställa att samhället kan erbjuda alternativa lösningar för dem som inte ha kapacitet eller resurser att ställa till ett mer digitalt liv.

I den brittiska regissören Ken Loach prisbelönta och gripande film Jag, Daniel Blake blir huvudpersonen, 59-åriga snickaren Daniel, för första gången i sitt liv arbetsoförmögen på grunnd av hjärtproblem. Han fastnar i en mardrömslikande byråkrati där han är för frisk för att vara sjukskriven och för sjuk för att arbeta. Alla blanketter och ansökningar ska göras digitalt och Daniel förstår varken det digitala språket eller hur en dator fungerar. Han faller längre och längre ifrån sitt vanliga liv, tvingas sälja sina möbler, tigga om hjälp, samtidigt som han hela tiden försöker behålla sin värdighet i ett omänskligt, digitalt fyrkantigt och effektivitetsfixerat samhälle. Sällan har fattigdom och utanförskap skildrats så hudlöst.

Att man hittills klarat sig bra i livet utan dator och internetuppkoppling, och därför inte har motivation att lära sig eller skaffa en dator, precis som filmens Daniel, är en av orsakerna till att människor i vissa grupper inte lärt sig använda den nya tekniken. Brist på resurser, ekonomiska eller kunskapsresurser, är andra skäl. Men i takt med att samhället omvandlats hamnar dessa människor hjälplöst utanför, vilket i värsta fall kan ha stora ekonomiska eller juridiska konsekvenser.

I Sverige finns de som inte använder internet i huvudsak bland de äldre. De är födda på 20- och 30- talet men även i viss mån på 40-talet. Många var på väg in i pensionsåldern på 90-talet när internet lanserades. Det var också en tid då få förstod exakt hur mycket internet skulle förändra samhället och vårt sätt att leva och kommunicera. 

Om regeringens politik för digitalisering ska bli verklighet krävs en rad politiska åtgärder, men det krävs också insatser från samhället i stort för att minska sårbarheten hos dem som inte kan eller förmår använda tekniken. Exempelvis spelar möjligheten att få hjälp av anhöriga stor roll för gruppen icke-användare. Nu i april levererade internetstiftelsen i Sverige en inspirerande och pedagogisk guide till vuxna som vill hjälpa sina föräldrar förstå och använda internet. Även föreningen SeniorNet med verksamhetsidén Äldre lär äldre IT – genomför mängder med kurser för att öka kunskapen och användningen. Dessutom är studieförbundens ”Surfkurser för seniorer” ofta fulltecknade. Många av dem genomförs tillsammans med kyrkor och församlingar.

Men förutom att minska sårbarheten hos gruppen genom lärandet, måste också myndigheter, banker, kollektivtrafik, public service, vårdinrättningar och andra samhällsaktörer om och om igen ställa sig frågan hur de ska säkerställa möjligheten att delta och bruka också för grupper utan smartphones, datorer och Bank-ID. Det blir troligen en av de största framtida utmaningarna i det digitaliserade samhället.