Plötsligt befinner vi oss mitt i ett historiskt skeende. En folkvandringstid då miljoner människor flyr för sina liv undan krig, konflikter – och fattigdom. 

Politiker står handfallna. Ängsliga för att på sikt få stå till svars för bristande resurser och dålig integration. 

Den enda offentliga person hittills som kommit med ett konkret förslag, (förutom Angela Merkel när hon slopade Dublinförordningen) är påven Franciscus som föreslagit att alla församlingar bör ta hand om åtminstone en flyktingfamilj var. 

Men nu, äntligen, reser sig den tysta majoriteten och tar saken i egna händer. Röstar med fötterna. Manifesterar och demonstrerar, skänker mat och kläder och bilskjutsar. För att inte tala om folket i Frankfurt, och många andra ställen i södra Tyskland, som demonstrativt hälsade flyktingarna med applåder, kramar och ballonger.

Varför engagemanget blivit så starkt just nu, när situationen i Syrien varit känd så länge, är oklart. 

Men söndagens stora demonstration i Stockholm följde mönstret från Österrike och Tyskland, detta besudlade Tyskland som nu träder fram som Europas samvete och föredöme.

Nästa steg är att Europa och USA vågar se sin egen skuld. Vågar erkänna att många av dagens problem har sin grund i postkoloniala konflikter, där vidriga diktatorer hållits under armarna och ljusskygga gerillagrupper stöttats.   

Det gäller också att komma ihåg att arbetet för en bättre värld pågår här och nu och där och sedan. Inte bara när känslorna svallar höga, utan varje dag. Åt alla. Även tiggarna som redan sitter här, och alla vi som redan är här. Då krävs medveten politik och genomtänkt strategi. 

Förhoppningsvis kommer det snart. 

Under tiden har vi som medmänniskor och kristna nu ett ansvar att sträcka ut våra händer. Förvandla de stora orden till konkret handling. 

Det görs redan i så många församlingar. Men det behövs också lobbyarbete. En gemensam röst för Europas kyrkor, där  många idag ser sig som nationella, lojala med sin nation och dess tänkesätt. Så mycket mer anledning då för Equmeniakyrkan att än tydligare utnyttja och utveckla sitt internationella kontaktnät.

För det är en komplex situation, denna, som alla Europas länder måste lösa politiskt innan klyftan mellan öst och väst vidgats så att alla broar rasar, och vårt samhällssystem kollapsar.  

Vi måste acceptera att flyktingvågen är på väg att förvandla världen för alltid. Det finns inga stängsel eller gränskontroller som kan hejda framtiden. Men vi kan påverka den, och sluta blunda. 

Mot de länder som inte vill medverka finns svidande ekonomiska sanktioner att ta till. Tvinga alla länder, som fortsättningsvis vill exportera en enda produkt, att dela på bördan.

Vi kan inte ha en värld där vi hela tiden väntar tills katastrofen skett, och sedan ta hand om dem som klarat sig. Det påminner inte så lite om filmen Hunger Games. 

Frakta folk i säkerhet med färjor. Ändra reglerna så att det går att ta flyget. 

Samtidigt måste hjälpen utvidgas rejält till Syrien och Iraks sköra grannländer som är på väg att gå under. 

Det handlar om att agera anständigt. Och att kunna berätta för barnbarnen att vi gjorde vad vi kunde.