Svenska kyrkan har allt färre gudstjänstbesökare och dop. Frikyrkliga samfund fortsätter att minska i medlemsantal, församlingar läggs ner och kyrkobyggnader säljs. Och så vidare.

Allt detta är kända trender. Många har dock inte uppmärksammat allt som finns i och utanför statistiken, eftersom det faller under radarn för det sammanhang man själv tillhör eller är intresserad av. Men det kan också bero på att det finns för lite kunskap om pågående förändringar.

Oavsett orsak leder dålig uppdatering och bristande kunskapsutveckling till att en kristen församling eller ett kyrkosamfund riskerat att stanna kvar i det förgångna. Då utmanas man inte heller av rådande läge och förändrade förutsättningar.

När jag återvände till Sverige 2012 efter några års arbete utomlands upptäckte jag helt oväntat ett femtiotal nyetablerade församlingar och kyrkosamfund i Stockholm. Hade jag inventerat hela landet skulle siffran vara betydligt högre.

Bland de nya finns internationella kyrkosamfund som nu etablerats i Sverige, till exempel Hillsong och Hope of God. Men vanligast är migrantförsamlingar som leds från hemlandet, till exempel Redeemed Christian Church of God (Nigeria) och Manmin Church (Sydkorea). Allt vanligare är också språkgrupper inom traditionella församlingar.

Bland de nya kyrkosamfunden finns inget med i Sveriges kristna råd (SKR). Någon enstaka ny församling finns med i lokala ekumeniska nätverk.

Innebär detta att ekumeniska strävanden i Equmeniakyrkan inte inkluderar de nya kyrkosamfunden? Idag räcker det inte med att få till stånd ett avtal om kyrkogemenskap med Svenska kyrkan. När inleds exempelvis en dialog med Syrisk ortodoxa kyrkan eller Hillsong? Equmeniakyrkans församlingar behöver söka kontakt med och ömsesidigt samverka med fler än redan etablerade församlingar. Annars blir de kvar i gamla föreställningar och ideal som fanns vid ett tidigare läge.

En närmare titt på medlemsantalen i kyrkofamiljerna i SKR avslöjar att den ortodoxa och österländska har vuxit mest markant de senaste årtiondena. I den kyrkofamiljen finns nu fjorton medlemskyrkor med totalt 130 000 medlemmar, alltså fler kristna än i pingströrelsen eller katolska kyrkan i Sverige. Den främsta orsaken till denna ökning är den pågående inflyttningen från Mellanöstern. Eftersom utsikterna för fred och rättvisa är dåliga kan vi räkna med att diaspora-församlingarna har kommit för att stanna.

Ett nytt andligt läge har alltså uppstått genom såväl en stor och bred närvaro av kyrkosamfund från öst – orientaler, bysantiner och östkyrkor unierade med Rom – som nyetableringar av församlingar och kyrkosamfund. Tron bärs mer och mer av andra i Sverige än de som gjort det tidigare.

Kyrkorna från öst har påtagligt bidragit till religionens utökade synlighet i Sverige. I Södertälje, Hallunda och på andra håll i landet är deras kyrkorum fyllda av gudstjänstfirare. Kristen observans, såsom bön vid måltider och söndagsfirande, är här en självklarhet. I de offentliga rummen i Sverige kan man också ana en ökad nyfikenhet hos sekulariserade svenskar på tro och andlig erfarenhet.

Ett nytt andligt läge kräver nya sätt att tänka och handla.