Underhuset i Kanada röstade förra veckan för att ändra i den engelska versionen av nationalsången ”O Canada”. Istället för ”alla dina söner” ska man nu sjunga ”alla oss”. Det är tionde försöket – minst – sedan sången officiellt blev nationalsång 1980. Tidigare försök har alla stoppats av en konservativ majoritet i parlamentet, men den här gången ser lagen ut att gå igenom.

Det är bra. För det hjälper inte att det är 2016 och att kvinnlig rösträtt är en snart sagt sekelgammal självklarhet i många av världens demokratier. Föds en som kvinna, vilket hälften av oss trots allt gör, växer en fortfarande upp i en värld full av statyer av män, skolböcker fulla av mansnamn och ett kulturarv där söner rankas före döttrar. Vi kan kalla det historia eller tradition, men hur vi än vänder och vrider på det är det resultatet av ett urval som gjorts och av beslut som fattats. Och urval kan göras om och nya beslut kan fattas.Därför är beslutet i Kanadas parlament viktigt. Ord spelar roll. De kan både spegla förändring och skapa förändring. Du-reformen rev klassbarriärer. Att säga en istället för man eller att använda hen öppnar för ett inkluderande språk, och sakta börjar ord som ”tjänsteman” skava.

Motståndarna till förändringarna menar att det är att politisera nationalsymboler, och att det för oss ut på ett sluttande plan. Men hellre ett plan som sluttar mot ökad jämställdhet än att vara fast i platta värderingsmönster. För självklart är det politik. Det insåg redan de som ändrade i texten till O Canada från könsneutral till ”alla dina söner”, för att hedra landets soldater i Första världskriget. Det var ungefär 1916. Nu är det 2016.

Sofia Walan